by Torbjörn Wallin

VAD UTGÖR ETT SKADESTÅNDSKRAV?

by Torbjörn Wallin

Tidsfriser utan tydlig konsekvens

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring

Högsta domstolen har i den så kallade ”Brf Ida-domen” (NJA 2025 s 374) klargjort vad som gäller juridiskt vid en avtalad tidsfrist utan uttrycklig sanktion, dvs när avtalet inte förklarar vad som händer om man bryter mot tidsfristen. Frågan som Högsta domstolen prövade gällde huruvida en avtalad tidsfrist om tre månader för att framställa krav också innebar att ett skadeståndsanspråk var preskriberat om det framställdes efter tidsfristen.

 

Inledning

I svensk civilrätt återfinns regler om att den som vill göra gällande påföljder på grund av ett avtalsbrott måste meddela motparten detta inom en viss tid. Om så inte sker, riskerar parten förlora sin rätt att framställa krav, t ex förlora rätten att göra gällande fel eller skadestånd. En sådan bestämmelse återfinns i 29 § köplagen. Bestämmelsen ålägger köparen att inom skälig tid från tidpunkten då köparen fick kännedom om avtalsbrottet meddela motparten att det finns ett krav, t ex ett skadeståndsanspråk. Om skadeståndsanspråket då inte framställs inom skälig tid, förlorar köparen rätten att kräva skadestånd. Ytterligare exempel återfinns i 45 § kommissionslagen.  

Det mesta talar idag för att reklamationsskyldigheten är en allmän princip inom svensk rättstillämpning, vilken inte är begränsad endast till vissa lagar eller situationer. Detta framgår bland annat av NJA 2005 s. 142 ” Ränteskruven” och NJA 2018 s. 124 ”Flyget till Antalya”.  

Sammanfattat ger de civilrättsliga bestämmelserna uttryck för en allmän princip, innebärandes att det åligger den som avser framställa krav eller göra gällande andra påföljder på grund av avtalsbrott, att uppmärksamma sin motpart på detta inom skälig tid.

Oaktat ovanstående, förekommer det ofta att avtal anger olika tidsfrister inom vilka krav måste framställas. Detta kan röra särskilda frister som parterna fört in i sitt avtal, men sådana frister kan också återfinnas i olika standardavtal. Inom entreprenadjuridiken finns till exempel frister i AB 04 kap 5 § 20 och ABT 06 kap 5 § 21. Liknande frister återfinns även på andra ställen i AB-familjens avtal, t ex kap 7 § 11. Normalt är sådana avtalade frister okontroversiella, eftersom de brukar ange vad som blir konsekvensen om tidsfristen inte efterföljs, t ex genom att ett krav framställs efter att fristen löpt ut. Frågan i det nu aktuella målet är vad som händer om en avtalad frist inte uttryckligen anger vad som händer om man bryter mot den.

 

 

Bakgrund till tvisten

Bostadsrättsföreningen Ida i Malmö (”Föreningen”) ingick år 2014 avtal där HSB Malmö (”HSB”) åtog sig att utföra fastighetsförvaltning åt Föreningen. I detta ingick även ekonomisk förvaltning. Parternas avtal hänvisade till standardavtalet Allmänna bestämmelser för entreprenader inom fastighetsförvaltning och verksamhetsanknutna tjänster, ABFF 04.

Under avtalsperioden utsattes Föreningen för omfattande ekonomisk brottslighet, bland annat skedde betalningar från Föreningen till icke-existerande bolag. I anledning av detta krävde Föreningen skadestånd från HSB uppgående till ett belopp om cirka 55 miljoner kronor. Grunden för Föreningens krav var sammanfattat att HSB brustit i sin omsorgs- och lojalitetsplikt vid utförande av uppdraget som ekonomisk förvaltare samt agerat vårdslöst / grovt vårdslöst, och därigenom vållat Föreningen ekonomisk skada.

HSB bestred ansvar och invände bland annat att Föreningens skadeståndskrav framställts för sent och att kravet således var preskriberat.

 

 

Relevanta entreprenadrättsliga bestämmelser

För att underlätta för läsaren har de relevanta bestämmelserna i ABFF 04 nedan klippts in.

Av ABFF 04 p 27 framgår följande: ”Fel skall reklameras skriftligen utan dröjsmål efter det att beställaren märkt eller bort märka felet. Beställaren är ersättningsskyldig för den merkostnad som för sent framställd reklamation orsakat entreprenören.”

Härutöver framgår av ABFF 04 p 31 att ”Krav på felavhjälpande, prisavdrag, vite eller annat skadestånd skall skriftligen framställas senast tre månader efter det att förseningen, felet eller skadan upptäckts.”

Frågan som Högsta domstolen hade att ta ställning till var huruvida avsaknaden av ett skadeståndskrav inom den tidsfrist som anges i ABFF 04 punkt 31, innebar att Föreningens skadeanspråk var preskriberat. Eller annorlunda uttryckt; har Föreningen rätt att framställa krav mot HSB efter att tremånadersfristen löpt ut?  

 

 

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterade att Föreningen inte behövde framställa sitt skadeståndskrav inom tremånadersfristen i ABFF 04 p 31, för att vara bevarade rätten att göra gällande kravet. Tidsfristen i ABFF 04 p 31 har således inte en prekluderande verkan och krav kan framställas även efter att fristen löpt ut. Utgångspunkten för Högsta domstolens bedömning togs i bestämmelsens ordalydelse, vilken visserligen föreskriver att krav ska framställas inom tre månader. Däremot saknar bestämmelsen en angivelse om rättsföljd för det fall krav inte framställs inom den givna tidsfristen, vilket låg till grund för Högsta domstolens slutsats.

Av intresse är att Högsta domstolen underströk att rättighetsavskärande regler i standardavtal ska tolkas restriktivt. Härvid hänvisades särskilt till domen i målet ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s 862.

Den avgörande faktorn vid domstolens bedömning rörande fristen i ABFF 04 punkt 31, var alltså avsaknaden av en uttrycklig sanktion i bestämmelsen. Domstolen jämförde den aktuella bestämmelsen med punkt 27 i ABFF 04, som innehåller en sådan uttrycklig sanktion. I punkt 27 anges nämligen att det följer ett merkostnadsansvar för den beställare som inte reklamerar inom angiven tidsfrist, jfr ”utan dröjsmål”. Bestämmelsen innehåller således en specificerad rättsföljd, vilket inte den nu aktuella punkt 31 gör.

Högsta domstolen uppmärksammade även den allmänna principen att reklamation måste ske inom skälig tid, eller inom annan avtalad tidsfrist. Domstolen framhöll att en avtalad tidsfrist, såsom den i punkt 31, inte per automatik innebär att kravet är för sent framställt om det framställts efter tidsfristen. Om tanken hade varit att bestämmelsen skulle ha en avskärande verkan, måste detta enligt Högsta domstolen framgå av avtalsbestämmelsen. Högsta domstolen påpekade därvid också att andra konsekvenser kan komma att bli aktuella vid händelse av sent framställda krav, t ex nedsättning av skadeståndets storlek.

Justitieråden i Högsta domstolen var emellertid inte eniga. Justitieråd Jonas Malmberg var skiljaktig och gjorde en annan bedömning av punkten 31 i ABFF 04, sammanfattat innebärandes att bestämmelsen utgjorde en avtalad precisering av begreppet ”skälig tid”. Föreningen hade således, enligt de skiljaktiga justitieråden, att framställa sitt anspråk inom den i punkten 31 angivna tidsfristen för att inte förlora rätten till skadestånd.

 

 

Slutsatser

Domen visar på vikten av att uttrycka sig tydligt i avtalstext. Detta gäller så klart alla som skriver eller förhandlar avtal, men även författarna av branschens standardavtal.

Undertecknade kan ge många exempel på otydligheter och ofullständigheter i andra standardavtal, vilket leder till tolkningsproblematik och osäkerhet för parterna. I vissa fall är avtalstexten otydlig i sig självt och i andra fall förekommer motstridigheter av rent strukturell natur, t ex på så sätt att standardavtalets författare inte har angivit hur olika bestämmelser förhåller sig till varandra.

Den nu aktuella domen får sannolikt betydelse inom entreprenadjuridiken och vid tolkning av andra AB-avtal, såsom AB 04, ABT 06 och ABK 09. Men även om dessa avtal innehåller flera oklarheter, framgår i vart fall vad som blir konsekvensen om olika tidsfrister överskrids. Troligare är därför att domen får konsekvenser för parter som skriver egna bestämmelser kopplade till tidsfrister. Lärdomen att ta med sig är att om man missar att ange vad som händer om fristen överskrids, riskerar sådana bestämmelser att bli verkningslösa.

 

by Torbjörn Wallin

Domstol sätter kompletthetskravet ur spel

En dom meddelad av Svea hovrätt har väckt starka reaktioner inom entreprenadbranschen, eftersom den i praktiken medför att kompletthetskravet sätts ur spel.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring

Inledning

För entreprenörer som räknar på ett förfrågningsunderlag är det avgörande att man vet vad som ska prissättas och att entreprenörerna prissätter samma saker och samma mängder. Annars blir anbuden inte jämförbara. Därför har olika regler införts i AB 04 och ABT 06 genom vilka kalkylförutsättningarna klargörs.

Beställaren kan välja att inkludera en mängdförteckning i förfrågningsunderlaget. Entreprenören prissätter då mängdförteckningen och anger á-priser för respektive kod/arbete. Vissa mängder kan vara så kallade reglerbara mängder, vilket förenklat skapar ett avtal där beställaren slutligen betalar för värdet av faktiskt utförda arbeten. Reglerbara mängder lämpar sig väl för exempelvis markentreprenader eftersom det i förväg kan vara svårt att veta vilka mängder som faktiskt kommer att hanteras.

Mängdförteckningen förutsätts vara komplett, vilket följer av det så kallade kompletthetskravet i MER-regelverket. Motsvarande kommer även till uttryck i AB 04 kap 1 § 3, där det anges att mängdförteckningen ska ges företräde vid motstridighet mot andra delar av förfrågningsunderlaget – alltså även sådana delar av förfrågningsunderlaget som har rangordnats högre än mängdförteckningen. Resonemanget vidareutvecklas sedan i kommentaren till AB 04 kap 1 § 3, där det klargörs att en utelämnad post i mängdförteckningen normalt innebär att den mängd som ska prissättas i anbudet är noll.

Bakgrund till entreprenadtvisten

Beställaren och entreprenören hade ingått ett entreprenadavtal om utförande av arbete med  spår-, räls- och växelbyte samt spår- och växelupprustning. Det var fråga om ett mängdkontrakt där bland annat AB 04, MER Anläggning, prissatt mängdförteckning och administrativa föreskrifter (AF-del) utgjorde avtalsinnehåll. Oenighet rådde mellan parterna om huruvida entreprenörens frånkopplingsarbete utgjorde ett tekniskt arbete eller ett administrativt sådant.

Entreprenören var av uppfattningen att det rörde sig om ett tekniskt arbete som skulle regleras genom kod BCB.33. Denna kod saknades i mängdförteckningen. Med hänvisning till kompletthetskravet i MER ansåg sig entreprenören ha rätt till ersättning för arbetet utöver kontraktssumman. Beställaren menade, å sin sida, att frånkopplingsarbetet var ett administrativt arbete som reglerades genom kod AFC.143 i AF-delen och därmed ingick i kontraktssumman. Till stöd för sin uppfattning hänvisade beställaren till AB 04 kap 1 § 2, som anger att kontraktshandlingarna kompletterar varandra. Beställaren menade att denna bestämmelse har företräde framför kompletthetkravet i MER.

Hovrättens bedömning

I det aktuella fallet kom hovrätten fram till att det inte saknades någon kod i parternas avtal eftersom frånkopplingsarbetet hade kravställts under koden AFC.143 i AF-delen. Därmed fann hovrätten att entreprenören hade ersatts för arbetena genom kontraktssumman.

Vid sin bedömning av vilken kontraktshandling arbetet skulle placeras i, förhöll sig hovrätten till vad arbetet i fråga huvudsakligen syftat till samt i vilken grad det handlat om ett tekniskt arbete eller ett arbete av mer administrativ karaktär. I detta avseende fann hovrätten att frånkopplingsarbetet huvudsakligen syftat till att skydda personalen som jobbar vid spåren. Mot bakgrund av detta konstaterade hovrätten att beställaren kravställt frånkopplingsarbetena genom avtalstexter i AF-delen.

Än mer intressant är att hovrätten även valde att göra ett uttalande obiter dictum baserat på ett hypotetiskt scenario där frånkopplingsarbetet i stället hade varit av teknisk karaktär, och därmed rätteligen borde ha placerats i mängdförteckningen. Hovrätten hänvisade därvid till kompletteringsregeln i AB 04 kap 1 § 2, av vilken det följer att ett arbete inte behöver redovisas på mer än ett ställe i kontraktshandlingarna. Den omständighet att frånkopplingsarbetet återfanns i AF-delen, även om det varit att betrakta som ett arbete av teknisk karaktär, innebar enligt hovrätten att arbetet ändock hade ingått i kontraktsarbetena i det hypotetiska scenariot. Till stöd för sitt resonemang hänvisade hovrätten till rangordningsregeln i AB 04 kap 1 § 3 och anförde att eftersom AB 04 har företräde framför mät- och ersättningsregler ingår frånkopplingsarbetet i kontraktsarbetena oaktat om det kravställts felaktigt.

Hovrätten resonerade vidare om ”en i systemet inbyggd motsättning mellan kompletteringsregeln i AB 04 och kompletthetskravet i MER, vilken försvårar tillämpningen i det tänkta fallet då ett tekniskt krav felaktigt placerats under en administrativ kod.” Lösningen på den inbyggda motsättningen, ansåg hovrätten, var att ge bestämmelsen i AB 04 kap 1 § 2 företräde framför kompletthetskravet.

Slutsatser

Den ordning som Svea hovrätt förespråkar i det hypotetiska uttalandet omkullkastar den sedan länge härskande uppfattningen om att kompletthetskravet gäller för mängdförteckningar. Kompletthetskravet ger mängdförteckningen en särställning i förfrågningsunderlaget och entreprenadavtalet, eftersom mängdförteckningen i sig självt förutsätts utgöra en fullständig förteckning över vilka arbeten som ska prissättas. Koder som borde ha angivits, men saknas, i mängdförteckningen ersätts från noll, vilket ger entreprenören rätt till ytterligare ersättning. Beställaren får således bära risken för att entreprenadarbetena under dessa koder senare upphandlas utan konkurrens, vilket i sig är en rimlig ordning.

Undertecknade delar inte hovrättens uppfattning om att det skulle föreligga en ”i systemet inbyggd motsättning mellan kompletteringsregeln i AB 04 och kompletthetskravet i MER”. Regeln i AB 04 kap 1 § 2 (den så kallade kompletteringsregeln) anger att kontraktshandlingarna kompletterar varandra, vilket sammanfattat innebär att sådant som står angivet i en kontraktshandling med längre rang inte behöver upprepas i kontraktshandlingar med högre rang. Att tolka denna regel som att kravet på kompletthet i mängdförteckningen ska sättas ur spel, är att dra resonemanget för långt.

Hovrättens resonemang rörande motstridigheter mellan AB 04 och MER går inte heller riktigt ihop, eftersom kompletthetskravet även kan utläsas ur AB 04 kap 1 § 3 och dess kommentarstext. Istället verkar hovrätten endast förhålla sig till MER. Det finns enligt undertecknades mening inget stöd i AB 04 för att regeln i kap 1 § 2 ska gälla framför kap 1 § 3 sista stycket (inklusive dess kommentarstext), där sistnämnda regel är ett uttryck för kompletthetsregeln i mängdförteckningar. Om reglerna läses tillsammans och avtalet tillämpas som en sammanhängande enhet, bör slutsatsen istället bli det motsatta.

Det kan även ifrågasättas om hovrätten verkligen funderat över vad domstolens synsätt får för konsekvenser på entreprenadupphandlingar. Vinner hovrättens föreslagna lösning genomslag i rättspraxis, kommer entreprenörer nödgas att ta höjd för att mängdförteckningen inte är komplett i sin prissättning av entreprenaden. Risk finns då för att glömda koder kan kompenseras genom att höja priserna för andra koder. Entreprenörernas anbud blir därmed svårare att jämföra och det finns risk för att beställaren får betala ett högre pris än vad han rätteligen skulle betalat.

Hovrättens dom är nu överklagad till Högsta domstolen. Det återstår att se om domen står sig.

by Torbjörn Wallin

Tingsrättens krav på redovisad anbudskalkyl gällande kap 6 § 3

I standardavtalen AB 04 och ABT 06 finns i kap 6 § 3 en prisjusteringsregel som gör det möjligt att justera ett avtalat pris i efterhand på grund av vissa onormala kostnadsändringar som beskrivs i bestämmelsen. Händelser som Covid-19, Rysslands invasion av Ukraina – och de mycket omfattande ekonomiska stimulanserna som ofta varit ”motmedicinen” – har inte bara påverkat samhället i stort, utan även priserna i byggsektorn. Detta har gjort att prisjusteringsregeln i kap 6 § 3 blivit allt mer aktuell. Praxis kring bestämmelsen är fortfarande begränsad, men en dom från Jönköpings tingsrätt ger en fingervisning om hur regeln kan komma att tillämpas.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman 

Prisjusteringsregeln i standardavtalen AB 04/ABT 06

Prisjusteringsregeln återfinns i AB 04/ABT 06 kap 6 § 3. Enligt bestämmelsen ska det avtalade priset ändras om det föreligger en kostnadsändring som:

– uppstår på grund av en myndighetsåtgärd, eller

– är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, eller

– beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden.

För att prisjustering enligt någon av punkterna ska ske krävs det – dessutom – att kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Bestämmelsen ger dock ingen närmare vägledning kring vad som ska anses vara oförutsebart eller hur stor kostnadspåverkan måste vara för att klassas som väsentlig.

Bestämmelsen är generellt utformad för samtliga kostnadsändringar, men sätts bestämmelsen i sitt sammanhang bör den närmast betraktas som en force majeure-bestämmelse som blir tillämplig vid krissituationer där marknaden på något sätt blivit störd, vilket driver priserna uppåt.

Det är självklart mycket svårt att i efterhand ändra priset i ett redan ingånget avtal. För att entreprenören ska ha sådan rätt behöver han sammanfattat kunna styrka:

1. att det föreligger en kostnadsändring av material eller arbete som kan rymmas inom bestämmelsen,
2. att kostnadsändringen beror på någon av de omständigheterna som framgår av punkterna ovan (orsakssamband),
3. att kostnadsändringen varit oförutsebar, och
4. att kostnadsändringen väsentligt påverkat kostnaden för hela entreprenaden.

Om entreprenören kan styrka samtliga ovanstående rekvisit ska alltså det avtalade priset justeras upp. Exakt hur en sådan justering ska beräknas framgår inte av bestämmelsen.

Bakgrund i målet

I mål T 3033-23 vid Jönköpings tingsrätt prövades om entreprenören hade rätt till ersättning för onormala kostnadsändringar för material enligt ABT 06 kap 6 § 3.

Entreprenören påstod att prisökning på material, orsakad av coronapandemin och Rysslands invasion i Ukraina, hade lett till ökade kostnader för entreprenaden. För att styrka detta och beräkna sin kostnadsökning använde sig entreprenören av branschorganisationen Byggföretagens entreprenadindex för att jämföra prisutvecklingen mellan anbudstillfället och inköpstillfället för olika materialslag. Entreprenören satte sedan prisutvecklingen i relation till vad som kan betraktas som en normal prisutveckling, dvs en prisutveckling som faller inom ramen för vad som ska anses vara ”normalt” räknades bort.

Slutsatser

Domen ger en fingervisning om vad som krävs av entreprenören i bevishänseende när det kommer till att styrka krav grundade i kap 6 § 3. Det räcker enligt tingsrätten inte med att hänvisa till generella prisökningar för material som ingår i entreprenaden utifrån ett index, utan entreprenören måste kunna styrka att faktiska merkostnader har uppstått. Utflödet av tingsrättens dom är att det i princip blir obligatoriskt att exponera anbudskalkylen för den entreprenör som vill driva krav grundade i kap 6 § 3, eftersom det annars svårligen går att visa att man har haft några merkostnader i förhållande till vad man räknat med.

En annan konsekvens av tingsrättens sätt att se på bestämmelsen i kap 6 § 3, är att de faktiska inköpskostnaderna måste styrkas. Det innebär i sin tur att entreprenören inte bara måste exponera anbudskalkylen, utan också sina avtal med leverantörer m fl för att kunna nå framgång med kravet.

Tar man tingsrättens resonemang ett steg längre, är det inte heller säkert att det räcker med att visa att faktiska inköpskostnader är högre än vad man räknat med i anbudskalkylen. Beställaren kan ju t ex invända att entreprenören har räknat fel alternativt köpt in materialet för dyrt, vilket i sådant fall inte ska lasta beställaren. Antagligen måste entreprenören, för att vara på den säkra sidan, kunna visa att skillnaden mellan priset i anbudskalkylen och inköpspriset ligger i linje med den allmänna prisökningstakten för den aktuella materialkategorin; i vart fall med de utgångspunkter Jönköpings tingsrätt haft.

Tingsrättens resonemang kan tyckas vara strängt mot entreprenören, då det i princip omöjliggör krav grundade i kap 6 § 3 utifrån endast det faktum att stora prisökningar skett inom vissa materialkategorier. Men resonemanget ligger samtidigt i linje med övrig fordringsrätt där entreprenören förväntas styrka sina kostnader krona för krona med underliggande materialkvitton, tidsspecifikationer och liknande.

Vi väntar med spänning på att se om hovrätten har samma utgångspunkter som Jönköpings tingsrätt när man prövar hur kap 6 § 3 ska tillämpas.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Kurserna ger er unik tillgång till kunskap som förmedlas genom en advokat som är specialiserad inom entreprenadrätt. Beskriv er organisation och de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i, så skräddarsyr vi en utbildning för er.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Torbjörn Wallin

Vikten av att säkra bevisning vid hävning

I en nyligen meddelad dom från Svea hovrätt, målnummer T 11970-19, aktualiserades bland annat frågan om rätten att avbryta entreprenaden samt rätten att häva i anledning av (avtalsstridigt) avbrytande. Därutöver aktualiserades också frågan om rätt till ersättning vid hävningen.

En entreprenör hade åtagit sig att utföra arbeten för en beställare, bland annat en underentreprenad avseende uppförande av ett hotell. Standardavtalet AB 04 utgjorde en integrerad del av parternas avtal. Entreprenören valde att avbryta entreprenaden vilket föranledde att beställaren senare hävde entreprenaden.

Reflektioner rörande en dom av Svea Hovrätt om rätten att avbryta entreprenaden samt rätten att häva i anledning av (avtalsstridigt) avbrytande.

Av advokat Sven Albinsson och jur. kand. Elin Johansson

Omständigheterna kring entreprenaden i fråga

Entreprenören avbröt entreprenaden med hänvisning till att beställaren underlåtit att erlägga full betalning och att det inte heller var möjligt att utföra entreprenaden med den framdrift som beställaren krävde. Beställaren valde i sin tur att häva avtalet och gjorde gällande rätt till ersättning för den kostnadsökning som hävningen föranledde.

Det hovrätten hade att pröva var huruvida entreprenören haft rätt att avbryta arbetet respektive om beställaren haft rätt att häva avtalet i enlighet med AB 04 kap 8 § 1. Därutöver prövades huruvida beställaren haft rätt till ersättning för vissa merkostnader i enlighet med AB 04 kap 8 § 6.

Entreprenörens rätt till avbrytande av arbete

Inledningsvis hade hovrätten att pröva huruvida entreprenören haft rätt att avbryta sitt arbete.  Hovrätten hänvisade i denna del till tingsrättens domskäl, där tingsrätten konstaterade att även om en beställares krav på arbetstakt framstår som orimliga, ger detta inte utan vidare entreprenören rätt att avbryta arbetet. Därutöver konstaterade tingsrätten att entreprenören inte förmått styrka några förfallna fakturor vid tillfället för arbetets upphörande. Entreprenören saknade därför rätt att avbryta sina arbeten.

Beställarens hävningsrätt

En beställarens hävningsrätt framgår av AB 04 kap 8 § 1 och lyder bland annat enligt följande:

”Beställaren har rätt att skriftligen häva kontraktet såvitt avser återstående arbeten om

entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”

Även i denna fråga instämde hovrätten i tingsrättens bedömning och hänvisade till tingsrättens domskäl. Tingsrätten konstaterade att, i ljuset av att entreprenören själv menade sig ha avbrutit arbetet med hänvisning till att man inte förmått hålla tidplanen, har beställaren haft rätt att häva avtalet enligt AB 04 kap 8 § 1. Med utgångspunkt i entreprenörens egna uppgifter fann således hovrätten att beställaren haft rätt att häva avtalet.

Beställarens rätt till ersättning för kostnadsökning 

Avslutningsvis prövade hovrätten huruvida beställaren haft rätt till ersättning för merkostnader hänförliga till hävningen och färdigställandet av arbetet, i enlighet med AB 04 kap. 8 § 6. AB 04 kap 8 § 6 lyder enligt följande:

”Om kontraktet hävs enligt § 1 p. 1–7 i detta kapitel, är entreprenören skyldig att ersätta beställaren för den kostnadsökning som på grund av hävningen uppkommer för entreprenadens färdigställande, samt för den skada hävningen i övrigt åsamkar beställaren.”

Det återstående arbetet utfördes av beställaren själv samt en annan entreprenör. Beställaren hade beräknat sitt krav genom att summera de egna kostnader samt den nya entreprenörens kostnader och därefter dragit av värdet för redan utförda arbetet av entreprenören. Hovrätten hade inga synpunkter på beställarens beräkningssätt.

Hovrätten konstaterade dock att det förelåg osäkerhet gällande den nya entreprenörens fakturor. Osäkerheten grundade sig i att det inte framgick vad som utgjorde kostnader för att färdigställa kontraktsarbetet och vad som utgjorde ÄTA-arbeten, i det betalningsunderlag som åberopats av beställaren. Hovrätten fann att det inte gick att kontrollera siffrornas riktighet.

Hovrätten konstaterade därefter att beställaren underlåtit att åberopa något underliggande material till styrkande av beloppen som framgår av den sammanställning beställaren åberopat avseende beställarens egen upparbetade tid. Hovrätten skrev bland annat följande: ”Hovrätten konstaterar att det inte heller beträffande sammanställningen över Castellas arbetstimmar har åberopats något bakomliggande underlag till styrkande av beloppet, trots att sådan bevisning enkelt borde kunna tas fram av Castella…”

Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att beställaren inte förmått styrka några merkostnader.

Avslutande kommentarer

Vi noterar att det är förhållandevis högt ställda krav kopplade till hävningsrätten i AB-familjens avtal. Av AB 04 kap 8 § 1 p.1 framgår att det ska vara uppenbart för beställaren att entreprenaden inte kan färdigställas inom kontraktstiden. Därutöver ska förseningen medföra väsentlig olägenhet för beställaren. Exempel på detta skulle kunna vara att det finns vissa åtaganden gentemot slutkunder.

Det är också viktigt att noggrant dokumentera havda kostnader. För att kräva ersättning för kostnadsökning hänförliga till en hävning, räcker det inte att styrka att man haft kostnader utan det åligger den som kräver ersättning att styrka att dessa kostnader utgör merkostnader, dvs kostnader man aldrig haft om hävningen inte ägt rum.

Rådgivning inom entreprenadrätt

WA Advokatbyrå är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare och entreprenörer med rådgivning rörande entreprenadrättsliga frågeställningar. Vi utgör stöd vid avtalsförhandlingar och under pågående entreprenader. Vid tvist företräder vi våra klienter i domstolar och skiljenämnder.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik och konsulträtt

WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Relevant i kontexten av denna artikel har vi grundkurs i entreprenadjuridik som omfattar en genomgång av grundläggande avtalsjuridik samt entreprenadjuridik. Utgångspunkt tas i standardavtalen AB 04 och ABT 06, där centrala bestämmelser samt formalia kring ÄTA-arbeten gås igenom.

Ni kan samla ihop kollegor så tar vi fram en utbildning anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Sven Albinsson

Beställarens rätt att häva entreprenadavtal vid dröjsmål

Om en avtalspart gör sig skyldig till allvarligare avtalsbrott inträder normalt hävningsrätt för den drabbade parten. Hävningen kan lite förenklat ses som en sista utväg och kombineras vanligtvis med ett skadestånd mot den part som brutit mot avtalet. I AB-familjens avtal regleras hävningsrätten i kapitel 8 och Svea hovrätt har i ett avgörande klargjort vissa viktiga frågor kopplade till dessa bestämmelser.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman

Svea hovrätt prövade i målet T 8169-19 om beställarens hävning av ett entreprenadavtal var befogad eller inte. Hävningen hade gjorts med stöd av ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1, vars innehåll redogörs för mer utförligt nedan. Om en hävning anses vara obefogad innebär det att den hävande parten har gjort sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott genom att häva entreprenadavtalet utan grund. Detta föranleder normalt skadeståndsskyldighet, som t ex kan omfatta entreprenörens uteblivna vinst i anledning av hävningen, m m.

Beställarens rätt att häva entreprenadavtalet på grund av försening

Enligt ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1 har beställaren rätt att häva entreprenadavtalet avseende återstående arbeten om:

”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”.

Det nu sagda innebär att följande tre förutsättningar behöver vara uppfyllda för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal baserat på ABT 06:

1. Det ska röra sig om ett förväntat dröjsmål av entreprenadens avtalade färdigställande.
2. Entreprenören ska inte vara berättigad till tidsförlängning.
3. Förseningen av entreprenadens färdigställande måste medföra en väsentlig olägenhet för beställaren.

Den första förutsättningen – ”ett förväntat dröjsmål” – syftar på ett befarat eller förväntat avtalsbrott, dvs att entreprenören förväntas bli försenad. Den andra förutsättningen medför att det behöver göras en prövning om entreprenören har rätt till tidsförlängning enligt ABT 06 kap. 4 §§ 2 eller 3. Den tredje förutsättningen innebär att det måste göras en väsentlighetsbedömning avseende den olägenhet förseningen förväntas orsaka för beställaren.

Det var således dessa tre steg som hovrätten gick igenom i sina domskäl. För fullständighets skull kan tilläggas att motsvarande hävningsgrund i AB 04 är utformad på samma sätt.

Hovrätten prövade om bestämmelsen endast omfattar förväntade dröjsmål

Inledningsvis berördes frågan om det förelåg ”ett förväntat dröjsmål”, dvs om ”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden”. I förevarande fall konstaterade domstolen att entreprenaden redan var försenad med nästan sju månader i förhållande till kontraktstiden. Detta innebar att beställarens hävning av entreprenadavtalet grundade sig i ett redan inträffat dröjsmål och inte ett förväntat dröjsmål. Hovrätten prövade därför om bestämmelsen endast rymmer förväntade dröjsmål (såsom står i den ovan citerade avtalstexten) eller om redan inträffade – faktiskt konstaterade – dröjsmål också omfattas av bestämmelsen.

Hovrätten fastslog att det visserligen inte rörde sig om ett förväntat dröjsmål enligt bestämmelsens ordalydelse, men konstaterade därefter att det vore rimligt att de förutsättningar som gäller för hävningsrätt vid ett förväntat – dvs ännu icke inträffat – dröjsmål också är tillämpliga vid ett konstaterat dröjsmål. Denna slutsats medförde att hovrätten kunde gå vidare och pröva de övriga förutsättningarna, i syfte att avgöra om det rörde sig om en befogad hävning av entreprenaden eller inte.

Hade entreprenören rätt till tidsförlängning?

Nästa steg blev då att avgöra om entreprenören hade rätt till tidsförlängning. Om så skulle vara fallet, hade detta medfört att beställaren saknat rätt att häva entreprenadavtalet.

Entreprenören hävdade att beställaren lämnat en felaktig uppgift om möjligt energiuttag genom att ange ett maximivärde för energiuttag. Av denna anledning ansåg sig entreprenören vara berättigad till tidsförlängning. Hovrätten bedömde att det faktum att energiuttaget hade angivits som ett maximivärde, medförde att det var fråga om ett gränsvärde och inte en uppgift om ett sakförhållande. Det var således inte fråga om en felaktig uppgift och entreprenören hade följaktligen inte rätt till förlängning av kontraktstiden.

Väsentlighetsrekvisitet

Slutligen prövade hovrätten om förseningen kunde anses medföra en väsentlig olägenhet för beställaren. Initialt kan framhållas att hovrätten anförde att det är beställaren som har bevisbördan för att olägenheten är väsentlig.

Hovrätten fastslog att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall, baserat på t ex beställarens intressen av kontraktsarbetenas avtalsenliga färdigställande och entreprenadens status. Det faktum att entreprenaden vid hävningstillfället var nästan sju månader försenad, ansågs dock vara tillräckligt för att uppfylla väsentlighetsrekvisitet. Dessutom stärktes detta upp med argument om att beställaren – som var en kommun – inte kunde ta vissa anläggningar i anspråk i tid på grund av entreprenörens dröjsmål.

Hovrätten konstaterade således, med hänvisning till ovanstående, att beställarens hävning var befogad.

Sammanfattning

Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att det – vid tillämpning av ABT 06 kap 8 § 1 pt. 1 – inte enbart behöver röra sig om ett förväntat dröjsmål för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal. Även ett redan inträffat dröjsmål ryms enligt hovrätten i bestämmelsen. En slutsats som kan dras utifrån avgörandet är således att ett förväntat dröjsmål enbart bör ses som en minimigräns för när bestämmelsen är tillämplig.

Vår uppfattning är att entreprenörens invändning om att endast förväntade avtalsbrott – men inte faktiskt konstaterade avtalsbrott – skulle berättiga till hävningsrätt, är något långsökt. Det är därför föga förvånande att hovrätten dömt som man gjort.

Juridisk rådgivning kring entreprenad- och konsultavtal

Är ni beställare av ett entreprenadprojekt och behöver rådgivning för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.

Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Torbjörn Wallin

Entreprenörens avrådandeskyldighet

En grundläggande princip i AB-familjens avtal är att den part som tillhandahåller en uppgift eller teknisk lösning ansvarar för dess riktighet. Det innebär bland annat att om beställaren föreskrivit en teknisk lösning, så ska entreprenören utföra arbetet enligt beställarens tekniska lösning och entreprenören får bara ett utförandeansvar i denna del.

I en nyligen meddelad dom aktualiserades frågan hur beställarens ansvar för tekniska lösningar förhåller sig till den avrådandeskyldighet som gäller vid konsumententreprenader.

Av advokat Sven Albinsson och jur. kand. Marcus Nordenstam

Reflektioner rörande entreprenörens avrådandeskyldighet vid konsumententreprenader

Mål T 2423-20 vid Helsingborgs tingsrätt avsåg en konsumententreprenad där en konsument hade ingått avtal med en entreprenör avseende uppförande av tre byggnader på sin fastighet. För entreprenaden var ABT 06 avtalat mellan parterna. Efter entreprenadtiden gjorde beställaren gällande flera fel, varav ett avsåg avsaknad av isolering under golvvärmen i bjälklaget.

Entreprenören hävdade att beställaren genom konstruktionsritningar från anlitade konsulter hade föreskrivit en teknisk lösning som innebar att ingen isolering skulle läggas under golvvärmen. Att bygga på detta sätt skulle därför anses uppfylla kontraktsenliga fordringar, i enlighet med ABT 06 kap. 1 § 8.

Beställaren ansåg att entreprenören hade en skyldighet att avråda från utförandet enligt § 6 konsumenttjänstlagen och att denna bestämmelse var tillämplig i det aktuella fallet. Av paragrafen framgår bland annat att näringsidkaren ska avråda från utförandet av en tjänst, om tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta för konsumenten med hänsyn till priset, värdet av föremålet för tjänsten eller andra särskilda omständigheter.

Domstolarnas bedömning beträffande entreprenörens skyldighet

Tingsrätten konstaterade att beställaren hade föreskrivit att ingen isolering skulle läggas under golvvärmen. När beställaren har föreskrivit en särskild teknisk lösning kan fel inte anses föreligga om entreprenören har utgått från denna, konstaterade tingsrätten. Dock måste entreprenören, som näringsidkare, avråda konsumenten om konsumentens tekniska lösningar är olämpliga. Så kan till exempel vara fallet om tjänsten inte kan anses vara till rimlig nytta eller om det är omöjligt att utföra ett fackmässigt / fungerande arbete när man bygger enligt beställarens tekniska lösning.

Tingsrätten ansåg att den tekniska lösning som beställaren hade tillhandahållit inte nådde upp till fackmässig standard. Vidare menade tingsrätten att skyldigheten att avråda gäller även om konsumenten framställt ritningen genom anlitade konsulter, vilket beställaren hade gjort i detta fall. Eftersom avrådande inte hade skett förelåg fel i entreprenaden.

Hovrätten konstaterade till skillnad från tingsrätten att beställaren inte hade föreskrivit någon teknisk lösning. Entreprenören hade således en valmöjlighet beträffande hur han skulle bygga, och borde därför ha valt en annan teknisk lösning än den som utfördes. Eftersom beställaren inte hade föreskrivit någon teknisk lösning blev det aldrig aktuellt för hovrätten att skarpt pröva frågan om entreprenörens avrådandeskyldighet. Genom obiter dictum anslöt sig ändå hovrätten till tingsrättens bedömning om avrådandeskyldigheten, för det fall att beställaren faktiskt hade föreskrivit en viss teknisk lösning. Utfallet är intressant för oss som verkar inom entreprenadrätt.

Entreprenadsrättslig analys

Att en entreprenad ska utföras fackmässigt framgår av ABT 06 kap. 2 § 1. Vid en entreprenad mellan två kommersiella parter aktualiseras kravet på fackmässigt utförande endast när entreprenören har en valmöjlighet avseende hur han ska bygga, vilket bland annat kan utläsas ur hänvisningen till ABT 06 kap. 1 § 8 i kommentaren till kap. 2 § 1. Om beställaren har projekterat fram en teknisk lösning, ansvarar ju beställaren för dess riktighet och entreprenören har enligt ABT 06 kap. 1 § 8 endast ett utförandeansvar i den aktuella delen. Om entreprenören ignorerar den föreskrivna tekniska lösningen – och istället bygger på ett annat sätt – begår han avtalsbrott och entreprenaden är att betrakta som felaktig i den aktuella delen. Att den part som lämnar uppgifter ansvarar för uppgifternas riktighet även när AB-familjens avtal inte utgör avtalsinnehåll, kan även utläsas ur NJA 2013 s. 1174 (Syrisk-Ortodoxa kyrkan i Västerås-domen).

I en konsumententreprenad har dock konsumenttjänstlagen företräde framför ABT 06 och är tvingande till konsumentens förmån. Det innebär sammanfattat att konsumenträttsliga bestämmelser om t.ex. avrådandeskyldighet inte får avtalas bort. Var gränsen för denna avrådandeskyldighet går, är enligt vår uppfattning inte klarlagt.

En avrådandeskyldighet kan se ut på flera olika sätt. Närmast till hands ligger att den omfattar ett krav på att avråda från mer eller mindre uppenbart dåliga tekniska lösningar. Både hovrätten och tingsrätten ansåg att det inte var av någon betydelse för avrådandeskyldigheten om projekteringen framställt av professionella konsulter som konsumenten anlitat. Detta står i stark kontrast till Svea hovrätts bedömning i målet T 11290-14, där slutsatsen är det rakt motsatta. I sistnämnda mål – som även det gällde en konsumententreprenad – hade entreprenören utgått ifrån konsumentens projektering vid utförande av elinstallationer i bostadshus. Projekteringen var utförd av professionella aktörer men visade sig sedermera inte inbegripa arbeten som krävdes för att andra delar av entreprenaden kunde utföras. Hovrätten konstaterade i detta fall att även om avrådandeskyldighet för olämpliga tekniska lösningar föreligger enligt konsumenttjänstlagen, kan en entreprenör underlåta att göra några närmare undersökningar av den projektering som gjorts om konsumenten anlitat professionella aktörer. En entreprenör kan då, enligt hovrätten, i princip förutsätta att de tekniska lösningarna är riktiga och fullständigt utredda. Vi tolkar hovrättens domskäl som att i situationer där en beställare som är konsument anlitar professionella tekniska konsulter för att ta fram t ex bygghandlingar, så är avrådandeskyldigheten reducerad till mycket uppenbara misstag.

Domstolarnas avgöranden i målen motsäger varandra. Det bidrar till oklarhet avseende när avrådandeskyldigheten faktiskt gäller för en entreprenör i en konsumententreprenad, där konsumenten har föreskrivit en viss teknisk lösning. Vår uppfattning är att rättstillämpningen skulle behöva nyanseras något i detta avseende. Är verkligen tanken att en entreprenör som arbetar åt en konsument alltid är skyldig att avråda från allt som inte fungerar, även om konsumenten har projekterat detta genom anlitande av professionella konsulter? Ett sådant synsätt skulle ju innebära att entreprenören i praktiken tog över ansvaret även för sådant som beställaren projekterat och att entreprenören aktivt behöver granska beställarens projektering. Det skulle innebära att konsumenten fick betala för ett granskningsarbete hos entreprenören, vilket ju är en kostnad som redan tagits genom anlitande av konsulten. Om konsumenten själv har skissat fram en teknisk lösning, är det dock en rimlig ordning att avrådandeskyldigheten är förhållandevis vidsträckt.

Rådgivning inom entreprenadrätt

WA Advokatbyrå är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare och entreprenörer med rådgivning rörande entreprenadrättsliga frågeställningar. Vi utgör stöd vid avtalsförhandlingar och under pågående entreprenader. Vid tvist företräder vi våra klienter i domstolar och skiljenämnder.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Ni kan samla ihop kollegor och vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.