by Torbjörn Wallin

VAD UTGÖR ETT SKADESTÅNDSKRAV?

by Torbjörn Wallin

Tidsfriser utan tydlig konsekvens

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring

Högsta domstolen har i den så kallade ”Brf Ida-domen” (NJA 2025 s 374) klargjort vad som gäller juridiskt vid en avtalad tidsfrist utan uttrycklig sanktion, dvs när avtalet inte förklarar vad som händer om man bryter mot tidsfristen. Frågan som Högsta domstolen prövade gällde huruvida en avtalad tidsfrist om tre månader för att framställa krav också innebar att ett skadeståndsanspråk var preskriberat om det framställdes efter tidsfristen.

 

Inledning

I svensk civilrätt återfinns regler om att den som vill göra gällande påföljder på grund av ett avtalsbrott måste meddela motparten detta inom en viss tid. Om så inte sker, riskerar parten förlora sin rätt att framställa krav, t ex förlora rätten att göra gällande fel eller skadestånd. En sådan bestämmelse återfinns i 29 § köplagen. Bestämmelsen ålägger köparen att inom skälig tid från tidpunkten då köparen fick kännedom om avtalsbrottet meddela motparten att det finns ett krav, t ex ett skadeståndsanspråk. Om skadeståndsanspråket då inte framställs inom skälig tid, förlorar köparen rätten att kräva skadestånd. Ytterligare exempel återfinns i 45 § kommissionslagen.  

Det mesta talar idag för att reklamationsskyldigheten är en allmän princip inom svensk rättstillämpning, vilken inte är begränsad endast till vissa lagar eller situationer. Detta framgår bland annat av NJA 2005 s. 142 ” Ränteskruven” och NJA 2018 s. 124 ”Flyget till Antalya”.  

Sammanfattat ger de civilrättsliga bestämmelserna uttryck för en allmän princip, innebärandes att det åligger den som avser framställa krav eller göra gällande andra påföljder på grund av avtalsbrott, att uppmärksamma sin motpart på detta inom skälig tid.

Oaktat ovanstående, förekommer det ofta att avtal anger olika tidsfrister inom vilka krav måste framställas. Detta kan röra särskilda frister som parterna fört in i sitt avtal, men sådana frister kan också återfinnas i olika standardavtal. Inom entreprenadjuridiken finns till exempel frister i AB 04 kap 5 § 20 och ABT 06 kap 5 § 21. Liknande frister återfinns även på andra ställen i AB-familjens avtal, t ex kap 7 § 11. Normalt är sådana avtalade frister okontroversiella, eftersom de brukar ange vad som blir konsekvensen om tidsfristen inte efterföljs, t ex genom att ett krav framställs efter att fristen löpt ut. Frågan i det nu aktuella målet är vad som händer om en avtalad frist inte uttryckligen anger vad som händer om man bryter mot den.

 

 

Bakgrund till tvisten

Bostadsrättsföreningen Ida i Malmö (”Föreningen”) ingick år 2014 avtal där HSB Malmö (”HSB”) åtog sig att utföra fastighetsförvaltning åt Föreningen. I detta ingick även ekonomisk förvaltning. Parternas avtal hänvisade till standardavtalet Allmänna bestämmelser för entreprenader inom fastighetsförvaltning och verksamhetsanknutna tjänster, ABFF 04.

Under avtalsperioden utsattes Föreningen för omfattande ekonomisk brottslighet, bland annat skedde betalningar från Föreningen till icke-existerande bolag. I anledning av detta krävde Föreningen skadestånd från HSB uppgående till ett belopp om cirka 55 miljoner kronor. Grunden för Föreningens krav var sammanfattat att HSB brustit i sin omsorgs- och lojalitetsplikt vid utförande av uppdraget som ekonomisk förvaltare samt agerat vårdslöst / grovt vårdslöst, och därigenom vållat Föreningen ekonomisk skada.

HSB bestred ansvar och invände bland annat att Föreningens skadeståndskrav framställts för sent och att kravet således var preskriberat.

 

 

Relevanta entreprenadrättsliga bestämmelser

För att underlätta för läsaren har de relevanta bestämmelserna i ABFF 04 nedan klippts in.

Av ABFF 04 p 27 framgår följande: ”Fel skall reklameras skriftligen utan dröjsmål efter det att beställaren märkt eller bort märka felet. Beställaren är ersättningsskyldig för den merkostnad som för sent framställd reklamation orsakat entreprenören.”

Härutöver framgår av ABFF 04 p 31 att ”Krav på felavhjälpande, prisavdrag, vite eller annat skadestånd skall skriftligen framställas senast tre månader efter det att förseningen, felet eller skadan upptäckts.”

Frågan som Högsta domstolen hade att ta ställning till var huruvida avsaknaden av ett skadeståndskrav inom den tidsfrist som anges i ABFF 04 punkt 31, innebar att Föreningens skadeanspråk var preskriberat. Eller annorlunda uttryckt; har Föreningen rätt att framställa krav mot HSB efter att tremånadersfristen löpt ut?  

 

 

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterade att Föreningen inte behövde framställa sitt skadeståndskrav inom tremånadersfristen i ABFF 04 p 31, för att vara bevarade rätten att göra gällande kravet. Tidsfristen i ABFF 04 p 31 har således inte en prekluderande verkan och krav kan framställas även efter att fristen löpt ut. Utgångspunkten för Högsta domstolens bedömning togs i bestämmelsens ordalydelse, vilken visserligen föreskriver att krav ska framställas inom tre månader. Däremot saknar bestämmelsen en angivelse om rättsföljd för det fall krav inte framställs inom den givna tidsfristen, vilket låg till grund för Högsta domstolens slutsats.

Av intresse är att Högsta domstolen underströk att rättighetsavskärande regler i standardavtal ska tolkas restriktivt. Härvid hänvisades särskilt till domen i målet ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s 862.

Den avgörande faktorn vid domstolens bedömning rörande fristen i ABFF 04 punkt 31, var alltså avsaknaden av en uttrycklig sanktion i bestämmelsen. Domstolen jämförde den aktuella bestämmelsen med punkt 27 i ABFF 04, som innehåller en sådan uttrycklig sanktion. I punkt 27 anges nämligen att det följer ett merkostnadsansvar för den beställare som inte reklamerar inom angiven tidsfrist, jfr ”utan dröjsmål”. Bestämmelsen innehåller således en specificerad rättsföljd, vilket inte den nu aktuella punkt 31 gör.

Högsta domstolen uppmärksammade även den allmänna principen att reklamation måste ske inom skälig tid, eller inom annan avtalad tidsfrist. Domstolen framhöll att en avtalad tidsfrist, såsom den i punkt 31, inte per automatik innebär att kravet är för sent framställt om det framställts efter tidsfristen. Om tanken hade varit att bestämmelsen skulle ha en avskärande verkan, måste detta enligt Högsta domstolen framgå av avtalsbestämmelsen. Högsta domstolen påpekade därvid också att andra konsekvenser kan komma att bli aktuella vid händelse av sent framställda krav, t ex nedsättning av skadeståndets storlek.

Justitieråden i Högsta domstolen var emellertid inte eniga. Justitieråd Jonas Malmberg var skiljaktig och gjorde en annan bedömning av punkten 31 i ABFF 04, sammanfattat innebärandes att bestämmelsen utgjorde en avtalad precisering av begreppet ”skälig tid”. Föreningen hade således, enligt de skiljaktiga justitieråden, att framställa sitt anspråk inom den i punkten 31 angivna tidsfristen för att inte förlora rätten till skadestånd.

 

 

Slutsatser

Domen visar på vikten av att uttrycka sig tydligt i avtalstext. Detta gäller så klart alla som skriver eller förhandlar avtal, men även författarna av branschens standardavtal.

Undertecknade kan ge många exempel på otydligheter och ofullständigheter i andra standardavtal, vilket leder till tolkningsproblematik och osäkerhet för parterna. I vissa fall är avtalstexten otydlig i sig självt och i andra fall förekommer motstridigheter av rent strukturell natur, t ex på så sätt att standardavtalets författare inte har angivit hur olika bestämmelser förhåller sig till varandra.

Den nu aktuella domen får sannolikt betydelse inom entreprenadjuridiken och vid tolkning av andra AB-avtal, såsom AB 04, ABT 06 och ABK 09. Men även om dessa avtal innehåller flera oklarheter, framgår i vart fall vad som blir konsekvensen om olika tidsfrister överskrids. Troligare är därför att domen får konsekvenser för parter som skriver egna bestämmelser kopplade till tidsfrister. Lärdomen att ta med sig är att om man missar att ange vad som händer om fristen överskrids, riskerar sådana bestämmelser att bli verkningslösa.

 

by Torbjörn Wallin

Domstol sätter kompletthetskravet ur spel

En dom meddelad av Svea hovrätt har väckt starka reaktioner inom entreprenadbranschen, eftersom den i praktiken medför att kompletthetskravet sätts ur spel.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring

Inledning

För entreprenörer som räknar på ett förfrågningsunderlag är det avgörande att man vet vad som ska prissättas och att entreprenörerna prissätter samma saker och samma mängder. Annars blir anbuden inte jämförbara. Därför har olika regler införts i AB 04 och ABT 06 genom vilka kalkylförutsättningarna klargörs.

Beställaren kan välja att inkludera en mängdförteckning i förfrågningsunderlaget. Entreprenören prissätter då mängdförteckningen och anger á-priser för respektive kod/arbete. Vissa mängder kan vara så kallade reglerbara mängder, vilket förenklat skapar ett avtal där beställaren slutligen betalar för värdet av faktiskt utförda arbeten. Reglerbara mängder lämpar sig väl för exempelvis markentreprenader eftersom det i förväg kan vara svårt att veta vilka mängder som faktiskt kommer att hanteras.

Mängdförteckningen förutsätts vara komplett, vilket följer av det så kallade kompletthetskravet i MER-regelverket. Motsvarande kommer även till uttryck i AB 04 kap 1 § 3, där det anges att mängdförteckningen ska ges företräde vid motstridighet mot andra delar av förfrågningsunderlaget – alltså även sådana delar av förfrågningsunderlaget som har rangordnats högre än mängdförteckningen. Resonemanget vidareutvecklas sedan i kommentaren till AB 04 kap 1 § 3, där det klargörs att en utelämnad post i mängdförteckningen normalt innebär att den mängd som ska prissättas i anbudet är noll.

Bakgrund till entreprenadtvisten

Beställaren och entreprenören hade ingått ett entreprenadavtal om utförande av arbete med  spår-, räls- och växelbyte samt spår- och växelupprustning. Det var fråga om ett mängdkontrakt där bland annat AB 04, MER Anläggning, prissatt mängdförteckning och administrativa föreskrifter (AF-del) utgjorde avtalsinnehåll. Oenighet rådde mellan parterna om huruvida entreprenörens frånkopplingsarbete utgjorde ett tekniskt arbete eller ett administrativt sådant.

Entreprenören var av uppfattningen att det rörde sig om ett tekniskt arbete som skulle regleras genom kod BCB.33. Denna kod saknades i mängdförteckningen. Med hänvisning till kompletthetskravet i MER ansåg sig entreprenören ha rätt till ersättning för arbetet utöver kontraktssumman. Beställaren menade, å sin sida, att frånkopplingsarbetet var ett administrativt arbete som reglerades genom kod AFC.143 i AF-delen och därmed ingick i kontraktssumman. Till stöd för sin uppfattning hänvisade beställaren till AB 04 kap 1 § 2, som anger att kontraktshandlingarna kompletterar varandra. Beställaren menade att denna bestämmelse har företräde framför kompletthetkravet i MER.

Hovrättens bedömning

I det aktuella fallet kom hovrätten fram till att det inte saknades någon kod i parternas avtal eftersom frånkopplingsarbetet hade kravställts under koden AFC.143 i AF-delen. Därmed fann hovrätten att entreprenören hade ersatts för arbetena genom kontraktssumman.

Vid sin bedömning av vilken kontraktshandling arbetet skulle placeras i, förhöll sig hovrätten till vad arbetet i fråga huvudsakligen syftat till samt i vilken grad det handlat om ett tekniskt arbete eller ett arbete av mer administrativ karaktär. I detta avseende fann hovrätten att frånkopplingsarbetet huvudsakligen syftat till att skydda personalen som jobbar vid spåren. Mot bakgrund av detta konstaterade hovrätten att beställaren kravställt frånkopplingsarbetena genom avtalstexter i AF-delen.

Än mer intressant är att hovrätten även valde att göra ett uttalande obiter dictum baserat på ett hypotetiskt scenario där frånkopplingsarbetet i stället hade varit av teknisk karaktär, och därmed rätteligen borde ha placerats i mängdförteckningen. Hovrätten hänvisade därvid till kompletteringsregeln i AB 04 kap 1 § 2, av vilken det följer att ett arbete inte behöver redovisas på mer än ett ställe i kontraktshandlingarna. Den omständighet att frånkopplingsarbetet återfanns i AF-delen, även om det varit att betrakta som ett arbete av teknisk karaktär, innebar enligt hovrätten att arbetet ändock hade ingått i kontraktsarbetena i det hypotetiska scenariot. Till stöd för sitt resonemang hänvisade hovrätten till rangordningsregeln i AB 04 kap 1 § 3 och anförde att eftersom AB 04 har företräde framför mät- och ersättningsregler ingår frånkopplingsarbetet i kontraktsarbetena oaktat om det kravställts felaktigt.

Hovrätten resonerade vidare om ”en i systemet inbyggd motsättning mellan kompletteringsregeln i AB 04 och kompletthetskravet i MER, vilken försvårar tillämpningen i det tänkta fallet då ett tekniskt krav felaktigt placerats under en administrativ kod.” Lösningen på den inbyggda motsättningen, ansåg hovrätten, var att ge bestämmelsen i AB 04 kap 1 § 2 företräde framför kompletthetskravet.

Slutsatser

Den ordning som Svea hovrätt förespråkar i det hypotetiska uttalandet omkullkastar den sedan länge härskande uppfattningen om att kompletthetskravet gäller för mängdförteckningar. Kompletthetskravet ger mängdförteckningen en särställning i förfrågningsunderlaget och entreprenadavtalet, eftersom mängdförteckningen i sig självt förutsätts utgöra en fullständig förteckning över vilka arbeten som ska prissättas. Koder som borde ha angivits, men saknas, i mängdförteckningen ersätts från noll, vilket ger entreprenören rätt till ytterligare ersättning. Beställaren får således bära risken för att entreprenadarbetena under dessa koder senare upphandlas utan konkurrens, vilket i sig är en rimlig ordning.

Undertecknade delar inte hovrättens uppfattning om att det skulle föreligga en ”i systemet inbyggd motsättning mellan kompletteringsregeln i AB 04 och kompletthetskravet i MER”. Regeln i AB 04 kap 1 § 2 (den så kallade kompletteringsregeln) anger att kontraktshandlingarna kompletterar varandra, vilket sammanfattat innebär att sådant som står angivet i en kontraktshandling med längre rang inte behöver upprepas i kontraktshandlingar med högre rang. Att tolka denna regel som att kravet på kompletthet i mängdförteckningen ska sättas ur spel, är att dra resonemanget för långt.

Hovrättens resonemang rörande motstridigheter mellan AB 04 och MER går inte heller riktigt ihop, eftersom kompletthetskravet även kan utläsas ur AB 04 kap 1 § 3 och dess kommentarstext. Istället verkar hovrätten endast förhålla sig till MER. Det finns enligt undertecknades mening inget stöd i AB 04 för att regeln i kap 1 § 2 ska gälla framför kap 1 § 3 sista stycket (inklusive dess kommentarstext), där sistnämnda regel är ett uttryck för kompletthetsregeln i mängdförteckningar. Om reglerna läses tillsammans och avtalet tillämpas som en sammanhängande enhet, bör slutsatsen istället bli det motsatta.

Det kan även ifrågasättas om hovrätten verkligen funderat över vad domstolens synsätt får för konsekvenser på entreprenadupphandlingar. Vinner hovrättens föreslagna lösning genomslag i rättspraxis, kommer entreprenörer nödgas att ta höjd för att mängdförteckningen inte är komplett i sin prissättning av entreprenaden. Risk finns då för att glömda koder kan kompenseras genom att höja priserna för andra koder. Entreprenörernas anbud blir därmed svårare att jämföra och det finns risk för att beställaren får betala ett högre pris än vad han rätteligen skulle betalat.

Hovrättens dom är nu överklagad till Högsta domstolen. Det återstår att se om domen står sig.

by Sven Albinsson

Domstol klargör begreppet ”tredje man” i AB-familjens avtal

”Tredje man” anses i allmänt juridiskt språkbruk syfta på var och en som inte är part till ett visst avtal. Föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK) tänkte sig dock någonting annat när de skrev standardavtalen AB 04 och ABT 06, vilka utgör ryggraden i den svenska entreprenadjuridiken. Genom ett så kallat förtydligande, har BKK givit begreppet ”tredje man” en annan innebörd som sammanfattat innebär att den som har ett annat avtalsförhållande med beställaren inte ska anses vara tredje man. Svea hovrätt har i en dom klargjort att begreppet ”tredje man” ska tolkas på ett annat sätt än vad BKK anser.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman

Bakgrund i hovrättsdomen

Svea hovrätt prövade i mål T 13155-20 om beställaren hade rätt att regressvis rikta ett skadeståndskrav mot entreprenören för en skada som drabbat en hyresgäst till beställaren på grund av entreprenörens arbeten. Beställaren åberopade bland annat AB 04 kap 5 § 13 som reglerar beställarens och entreprenörens inbördes ansvar för skador som orsakas tredje man till följd av entreprenaden. Enligt bestämmelsen ska entreprenören i vissa fall hålla beställaren skadeslös för sådana skador.

Entreprenörens ansvar för skador som orsakas tredje man

Av AB 04 kap 5 § 13 framgår bland annat följande (notera att endast relevanta delar av bestämmelsen har citerats):

”Entreprenören är i förhållande till beställaren ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden.
Entreprenören är dock fri från skadeståndsskyldighet enligt föregående stycke, om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.”

Ovanstående reglering får relevans om tredje man – exempelvis en granne – riktar krav mot beställaren grundat i störningar som entreprenaden orsakat.

En grundläggande förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig är att den skadelidande rent juridiskt klassificeras som en ”tredje man”. För att entreprenören ska bli skyldig att hålla beställaren skadeslös krävs också att beställaren faktiskt har en lagstadgad eller avtalad skyldighet att ersätta den tredje mannen/skadelidande för skadan. Entreprenören är dock fri från ansvaret att hålla beställaren skadeslös om han kunnat visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.

Begreppet “tredje man”

För att avgöra om beställaren hade en rätt att regressvis kräva skadestånd från entreprenören med stöd av AB 04 kap 5 § 13, prövade hovrätten om den skadelidande (beställarens lokalhyresgäst) ansågs vara en tredje man i AB 04:s bemärkelse. För att kunna avgöra detta behövde hovrätten fastställa vad som innefattas i begreppet ”tredje man” vid tillämpning av bestämmelsen.

Inledningsvis konstaterade hovrätten att någon gemensam partsavsikt inte hade visats eftersom det inte fanns några omständigheter som indikerade hur parterna uppfattade bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13. Därefter gick hovrätten vidare med att tolka bestämmelsen objektivt med utgångspunkt i ordalydelsen.

Vid tolkningen av ordalydelsen förhöll sig hovrätten inledningsvis till ett så kallat ”förtydligande” som BKK publicerade år 2012. Av ”förtydligandet” framgår att avsikten med bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 varit att den inte skulle omfatta skadeståndskrav mot beställaren som har sin grund i dennes avtalsförhållanden. Det innebär att BKK inte tänkt sig att krav från beställarens hyresgäster skulle omfattas av bestämmelsen, dvs att beställarens hyresgäster inte ska betraktas som tredje man i AB-avtalens bemärkelse. En sådan tolkning hade inneburit att hyresgästen i detta fall inte skulle anses vara tredje man och att bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 därmed inte skulle kunna tillämpas.

Hovrätten uttryckte därefter – oaktat att förtydligandet ger en klar och tydlig vägledning – att det är relevant att beakta vilken betydelse begreppet ”tredje man” kan anses ha i allmänt språkbruk. I allmänt juridiskt språkbruk avses med begreppet ”tredje man” var och en som inte är part i det aktuella avtalet (dvs alla förutom beställaren och entreprenören). Enligt hovrätten spelar det inte någon roll att BKK inte medger detta synsätt, eftersom innebörden av ”tredje man” är klar. Den allmänna innebörden av ”tredje man” strider inte heller mot systematiken eller övriga bestämmelser i AB 04, konstaterade hovrätten.

Med bakgrund i ovanstående kom hovrätten fram till att lokalhyresgästen i detta fall ansågs vara en tredje man. Bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 kunde således tillämpas.

Beställarens skadeståndsskyldighet gentemot tredje man

I nästa steg prövade hovrätten om beställaren faktiskt varit skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen i första ledet, dvs om beställaren hade någon juridisk grund för att betala ut det skadestånd till hyresgästen som denne gjort.

I aktuellt fall hänvisade beställaren i första hand till att skadeståndsskyldigheten grundades på 12 kap 16 § jordabalken med hänvisning till 12 kap 11 § jordabalken. Härvid åligger det ett s k presumtionsansvar för hyresvärden som innebär att hyresgästen har rätt till ersättning av hyresvärden för skada som uppstår i nyttjanderätten utan hyresgästens vållande. Följande gäller dock inte om hyresvärden förmår visa att bristen inte beror på dennes försummelse. Denna bestämmelse – precis som många andra av reglerna i 12 kap jordabalken – är således formulerad till hyresgästens fördel.

För att beställaren inte ska ”komma undan” med att regressvis rikta skadeståndsanspråk mot entreprenören – istället för att försöka visa på att bristen inte beror på dennes försummelse – menade hovrätten att det ska ställas ett högt beviskrav på den utredning som beställaren åberopar inom ramen för AB 04 kap 5 § 13; alltså beställarens bevis för sin skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.

Beställaren och hyresgästen hade i aktuellt fall träffat en överenskommelse om de saneringskostnader som hyresgästen drabbats av till följd av entreprenörens arbeten. Hovrätten konstaterade dock att den bevisning som lagts fram avseende beställarens försummelse inte var tillräcklig för att det skulle anses vara visat att beställaren varit skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen enligt bestämmelserna i jordabalken.

Med hänvisning till ovanstående ansågs beställaren inte ha rätt att regressvis få betalt av entreprenören för skadan hos tredje man, i vart fall inte med stöd av AB 04 kap 5 § 13. Hovrätten gick därefter vidare med att pröva om beställaren hade en rätt till skadestånd enligt AB 04 kap 5 § 11. Hovrätten kom därvid fram till att den bevisning som åberopats inte styrkte att entreprenören avvikit från vad som föreskrivits i kontraktshandlingarna, att det förelegat något fel i entreprenadarbetena, att utförandet avvikit från kravet på fackmässighet eller att entreprenören agerat vårdslöst. Beställaren ansågs därför inte ha rätt till någon ersättning från entreprenören för det skadestånd som denne betalat till hyresgästen.

Entreprenadsrättsliga slutsatser

Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att begreppet ”tredje man” i standardavtalet AB 04 ska anses innefatta var och en som inte är part i det aktuella entreprenadavtalet. Detta överensstämmer enligt vår uppfattning väl med den bakomliggande civilrätten och förtydligandet är välkommet. En trolig konsekvens av avgörandet är att vi kommer se allt fler beställare som åberopar bestämmelsen framöver, eftersom bestämmelsen genom avgörandet visat sig vara tillämplig på fler situationer än vad många i branschen tidigare uppfattat.

Möjligtvis har BKK tänkt sig att krav enligt AB 04 kap 5 § 13 ska vara av mer grannerättslig karaktär, såsom t ex när en granne eller annan utomstående riktar krav mot beställaren med stöd av miljöbalken. Om detta nu varit BKK:s avsikt, borde det dock ha varit en enkel sak att uttrycka detta i avtalstexten.

Hovrättsavgörandet väcker även frågor kring värdet av BKK:s så kallade ”förtydliganden” (som alltså är separata publikationer) samt kommentarerna i standardavtalen (kursiv text). Av annan rättspraxis kan slutsatsen dras att BKK:s kommentarer i standardavtalen i praktiken har samma status som avtalstext; detta trots att de i vissa fall motsäger avtalstexten som de avser att ”kommentera” och trots att de i vissa fall tillför otydlighet snarare än tydlighet. Vi anser att Svea hovrätts dom är ännu ett exempel på att AB-familjens avtal inte är frikopplade från övrig civil- och avtalsrätt, utan ska tolkas och tillämpas som andra standardavtal inom svensk rättstillämpning.

Entreprenadrättslig rådgivning

Har ni som beställare av ett entreprenadprojekt behov av rådgivning i entreprenadrätt för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.

Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.

Entreprenadrättslig rådgivning

Har ni som beställare av ett entreprenadprojekt behov av rådgivning i entreprenadrätt för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.

Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Torbjörn Wallin

Tingsrättens krav på redovisad anbudskalkyl gällande kap 6 § 3

I standardavtalen AB 04 och ABT 06 finns i kap 6 § 3 en prisjusteringsregel som gör det möjligt att justera ett avtalat pris i efterhand på grund av vissa onormala kostnadsändringar som beskrivs i bestämmelsen. Händelser som Covid-19, Rysslands invasion av Ukraina – och de mycket omfattande ekonomiska stimulanserna som ofta varit ”motmedicinen” – har inte bara påverkat samhället i stort, utan även priserna i byggsektorn. Detta har gjort att prisjusteringsregeln i kap 6 § 3 blivit allt mer aktuell. Praxis kring bestämmelsen är fortfarande begränsad, men en dom från Jönköpings tingsrätt ger en fingervisning om hur regeln kan komma att tillämpas.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman 

Prisjusteringsregeln i standardavtalen AB 04/ABT 06

Prisjusteringsregeln återfinns i AB 04/ABT 06 kap 6 § 3. Enligt bestämmelsen ska det avtalade priset ändras om det föreligger en kostnadsändring som:

– uppstår på grund av en myndighetsåtgärd, eller

– är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, eller

– beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden.

För att prisjustering enligt någon av punkterna ska ske krävs det – dessutom – att kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Bestämmelsen ger dock ingen närmare vägledning kring vad som ska anses vara oförutsebart eller hur stor kostnadspåverkan måste vara för att klassas som väsentlig.

Bestämmelsen är generellt utformad för samtliga kostnadsändringar, men sätts bestämmelsen i sitt sammanhang bör den närmast betraktas som en force majeure-bestämmelse som blir tillämplig vid krissituationer där marknaden på något sätt blivit störd, vilket driver priserna uppåt.

Det är självklart mycket svårt att i efterhand ändra priset i ett redan ingånget avtal. För att entreprenören ska ha sådan rätt behöver han sammanfattat kunna styrka:

1. att det föreligger en kostnadsändring av material eller arbete som kan rymmas inom bestämmelsen,
2. att kostnadsändringen beror på någon av de omständigheterna som framgår av punkterna ovan (orsakssamband),
3. att kostnadsändringen varit oförutsebar, och
4. att kostnadsändringen väsentligt påverkat kostnaden för hela entreprenaden.

Om entreprenören kan styrka samtliga ovanstående rekvisit ska alltså det avtalade priset justeras upp. Exakt hur en sådan justering ska beräknas framgår inte av bestämmelsen.

Bakgrund i målet

I mål T 3033-23 vid Jönköpings tingsrätt prövades om entreprenören hade rätt till ersättning för onormala kostnadsändringar för material enligt ABT 06 kap 6 § 3.

Entreprenören påstod att prisökning på material, orsakad av coronapandemin och Rysslands invasion i Ukraina, hade lett till ökade kostnader för entreprenaden. För att styrka detta och beräkna sin kostnadsökning använde sig entreprenören av branschorganisationen Byggföretagens entreprenadindex för att jämföra prisutvecklingen mellan anbudstillfället och inköpstillfället för olika materialslag. Entreprenören satte sedan prisutvecklingen i relation till vad som kan betraktas som en normal prisutveckling, dvs en prisutveckling som faller inom ramen för vad som ska anses vara ”normalt” räknades bort.

Slutsatser

Domen ger en fingervisning om vad som krävs av entreprenören i bevishänseende när det kommer till att styrka krav grundade i kap 6 § 3. Det räcker enligt tingsrätten inte med att hänvisa till generella prisökningar för material som ingår i entreprenaden utifrån ett index, utan entreprenören måste kunna styrka att faktiska merkostnader har uppstått. Utflödet av tingsrättens dom är att det i princip blir obligatoriskt att exponera anbudskalkylen för den entreprenör som vill driva krav grundade i kap 6 § 3, eftersom det annars svårligen går att visa att man har haft några merkostnader i förhållande till vad man räknat med.

En annan konsekvens av tingsrättens sätt att se på bestämmelsen i kap 6 § 3, är att de faktiska inköpskostnaderna måste styrkas. Det innebär i sin tur att entreprenören inte bara måste exponera anbudskalkylen, utan också sina avtal med leverantörer m fl för att kunna nå framgång med kravet.

Tar man tingsrättens resonemang ett steg längre, är det inte heller säkert att det räcker med att visa att faktiska inköpskostnader är högre än vad man räknat med i anbudskalkylen. Beställaren kan ju t ex invända att entreprenören har räknat fel alternativt köpt in materialet för dyrt, vilket i sådant fall inte ska lasta beställaren. Antagligen måste entreprenören, för att vara på den säkra sidan, kunna visa att skillnaden mellan priset i anbudskalkylen och inköpspriset ligger i linje med den allmänna prisökningstakten för den aktuella materialkategorin; i vart fall med de utgångspunkter Jönköpings tingsrätt haft.

Tingsrättens resonemang kan tyckas vara strängt mot entreprenören, då det i princip omöjliggör krav grundade i kap 6 § 3 utifrån endast det faktum att stora prisökningar skett inom vissa materialkategorier. Men resonemanget ligger samtidigt i linje med övrig fordringsrätt där entreprenören förväntas styrka sina kostnader krona för krona med underliggande materialkvitton, tidsspecifikationer och liknande.

Vi väntar med spänning på att se om hovrätten har samma utgångspunkter som Jönköpings tingsrätt när man prövar hur kap 6 § 3 ska tillämpas.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Kurserna ger er unik tillgång till kunskap som förmedlas genom en advokat som är specialiserad inom entreprenadrätt. Beskriv er organisation och de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i, så skräddarsyr vi en utbildning för er.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Torbjörn Wallin

Vikten av att säkra bevisning vid hävning

I en nyligen meddelad dom från Svea hovrätt, målnummer T 11970-19, aktualiserades bland annat frågan om rätten att avbryta entreprenaden samt rätten att häva i anledning av (avtalsstridigt) avbrytande. Därutöver aktualiserades också frågan om rätt till ersättning vid hävningen.

En entreprenör hade åtagit sig att utföra arbeten för en beställare, bland annat en underentreprenad avseende uppförande av ett hotell. Standardavtalet AB 04 utgjorde en integrerad del av parternas avtal. Entreprenören valde att avbryta entreprenaden vilket föranledde att beställaren senare hävde entreprenaden.

Reflektioner rörande en dom av Svea Hovrätt om rätten att avbryta entreprenaden samt rätten att häva i anledning av (avtalsstridigt) avbrytande.

Av advokat Sven Albinsson och jur. kand. Elin Johansson

Omständigheterna kring entreprenaden i fråga

Entreprenören avbröt entreprenaden med hänvisning till att beställaren underlåtit att erlägga full betalning och att det inte heller var möjligt att utföra entreprenaden med den framdrift som beställaren krävde. Beställaren valde i sin tur att häva avtalet och gjorde gällande rätt till ersättning för den kostnadsökning som hävningen föranledde.

Det hovrätten hade att pröva var huruvida entreprenören haft rätt att avbryta arbetet respektive om beställaren haft rätt att häva avtalet i enlighet med AB 04 kap 8 § 1. Därutöver prövades huruvida beställaren haft rätt till ersättning för vissa merkostnader i enlighet med AB 04 kap 8 § 6.

Entreprenörens rätt till avbrytande av arbete

Inledningsvis hade hovrätten att pröva huruvida entreprenören haft rätt att avbryta sitt arbete.  Hovrätten hänvisade i denna del till tingsrättens domskäl, där tingsrätten konstaterade att även om en beställares krav på arbetstakt framstår som orimliga, ger detta inte utan vidare entreprenören rätt att avbryta arbetet. Därutöver konstaterade tingsrätten att entreprenören inte förmått styrka några förfallna fakturor vid tillfället för arbetets upphörande. Entreprenören saknade därför rätt att avbryta sina arbeten.

Beställarens hävningsrätt

En beställarens hävningsrätt framgår av AB 04 kap 8 § 1 och lyder bland annat enligt följande:

”Beställaren har rätt att skriftligen häva kontraktet såvitt avser återstående arbeten om

entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”

Även i denna fråga instämde hovrätten i tingsrättens bedömning och hänvisade till tingsrättens domskäl. Tingsrätten konstaterade att, i ljuset av att entreprenören själv menade sig ha avbrutit arbetet med hänvisning till att man inte förmått hålla tidplanen, har beställaren haft rätt att häva avtalet enligt AB 04 kap 8 § 1. Med utgångspunkt i entreprenörens egna uppgifter fann således hovrätten att beställaren haft rätt att häva avtalet.

Beställarens rätt till ersättning för kostnadsökning 

Avslutningsvis prövade hovrätten huruvida beställaren haft rätt till ersättning för merkostnader hänförliga till hävningen och färdigställandet av arbetet, i enlighet med AB 04 kap. 8 § 6. AB 04 kap 8 § 6 lyder enligt följande:

”Om kontraktet hävs enligt § 1 p. 1–7 i detta kapitel, är entreprenören skyldig att ersätta beställaren för den kostnadsökning som på grund av hävningen uppkommer för entreprenadens färdigställande, samt för den skada hävningen i övrigt åsamkar beställaren.”

Det återstående arbetet utfördes av beställaren själv samt en annan entreprenör. Beställaren hade beräknat sitt krav genom att summera de egna kostnader samt den nya entreprenörens kostnader och därefter dragit av värdet för redan utförda arbetet av entreprenören. Hovrätten hade inga synpunkter på beställarens beräkningssätt.

Hovrätten konstaterade dock att det förelåg osäkerhet gällande den nya entreprenörens fakturor. Osäkerheten grundade sig i att det inte framgick vad som utgjorde kostnader för att färdigställa kontraktsarbetet och vad som utgjorde ÄTA-arbeten, i det betalningsunderlag som åberopats av beställaren. Hovrätten fann att det inte gick att kontrollera siffrornas riktighet.

Hovrätten konstaterade därefter att beställaren underlåtit att åberopa något underliggande material till styrkande av beloppen som framgår av den sammanställning beställaren åberopat avseende beställarens egen upparbetade tid. Hovrätten skrev bland annat följande: ”Hovrätten konstaterar att det inte heller beträffande sammanställningen över Castellas arbetstimmar har åberopats något bakomliggande underlag till styrkande av beloppet, trots att sådan bevisning enkelt borde kunna tas fram av Castella…”

Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att beställaren inte förmått styrka några merkostnader.

Avslutande kommentarer

Vi noterar att det är förhållandevis högt ställda krav kopplade till hävningsrätten i AB-familjens avtal. Av AB 04 kap 8 § 1 p.1 framgår att det ska vara uppenbart för beställaren att entreprenaden inte kan färdigställas inom kontraktstiden. Därutöver ska förseningen medföra väsentlig olägenhet för beställaren. Exempel på detta skulle kunna vara att det finns vissa åtaganden gentemot slutkunder.

Det är också viktigt att noggrant dokumentera havda kostnader. För att kräva ersättning för kostnadsökning hänförliga till en hävning, räcker det inte att styrka att man haft kostnader utan det åligger den som kräver ersättning att styrka att dessa kostnader utgör merkostnader, dvs kostnader man aldrig haft om hävningen inte ägt rum.

Rådgivning inom entreprenadrätt

WA Advokatbyrå är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare och entreprenörer med rådgivning rörande entreprenadrättsliga frågeställningar. Vi utgör stöd vid avtalsförhandlingar och under pågående entreprenader. Vid tvist företräder vi våra klienter i domstolar och skiljenämnder.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik och konsulträtt

WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Relevant i kontexten av denna artikel har vi grundkurs i entreprenadjuridik som omfattar en genomgång av grundläggande avtalsjuridik samt entreprenadjuridik. Utgångspunkt tas i standardavtalen AB 04 och ABT 06, där centrala bestämmelser samt formalia kring ÄTA-arbeten gås igenom.

Ni kan samla ihop kollegor så tar vi fram en utbildning anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Sven Albinsson

Konsult och beställare bundna av ABK-avtal på grund av agerande

En beställare riktade skadeståndskrav för fel i bygghandlingar mot en konsult trots att parterna inte ingått något skriftligt avtal. Konsulten invände att parterna inte hade något avtalsförhållande och att beställaren därför saknade möjlighet att framställa krav. Beställaren gjorde gällande att parterna ingått ett avtal genom deras agerande och konsultens passivitet. Hovrätten gick slutligen på beställarens linje och fastslog att parterna hade ingått ett avtal med samma innehåll som ett konsultavtal mellan andra parter och att beställaren därför hade rätt till skadestånd enligt ABK 96.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman

Avtalsingående och standardavtal

Ett avtal uppstår normalt genom att anbud och accept utväxlas mellan parterna; i entreprenadsammahang vanligtvis genom att beställaren accepterar entreprenörens anbud. Centralt i den allmänna avtalsrätten är den så kallade viljeteorin, vilken innebär att båda parter blir bundna av ett avtal eftersom de båda uttryckt en vilja att bli bundna. I vissa fall kan dock avtalsbundenhet uppstå utan en uttryckt viljeförklaring, vilket kan skapa osäkerhet under en entreprenad.

Ett exempel på detta är konkludent handlande, där en part genom sitt agerande/handlande ger uttryck för att man anser att ett avtal har ingåtts. Exempelvis kan en anbudsmottagare börja uppfylla de förpliktelser som anbudsgivaren uppställt. Om anbudsgivaren då förhåller sig passiv istället för att påpeka att parterna inte har ett avtal, kan parterna anses bundna av avtalet trots att det inte finns någon uttrycklig accept av anbudet.

Muntliga avtal medför ofta praktiska problem och osäkerhet eftersom det kan vara svårt att bevisa både att ett avtal existerar och vad som i sådant fall utgör avtalsinnehåll. Det är därför alltid säkrast att ingå skriftliga avtal. För att ett standardavtal – såsom till exempel AB 04, ABT 06 eller ABK 09 – ska vara del av ett avtalsförhållande krävs i de flesta fall att parterna uttryckligen hänvisar till standardavtalet i sitt skriftliga avtal eller på annat sätt tydligt kommer överens om att standardavtalet ska tillämpas.

Bakgrund i målet

Mål T 1234-23 vid Hovrätten för Västra Sverige rörde en större byggnation med flera olika delar där ett moderbolag, dess dotterbolag och en region ägde varsin del i byggnadsprojektet. Dotterbolaget hade ingått ett uppdragsavtal som anslöt till ABK 96 med en konsult. Detta konsultuppdrag, som i målet har benämnts ”Uppdragsavtalet”, omfattade att ta fram projekthandlingar inklusive bland annat bygghandlingar.

Moderbolaget ingick senare ett avtal med regionen som i målet har benämnts ”Avsiktsförklaringen”. Av Avsiktsförklaringen framgick bland annat att regionen och moderbolaget/dotterbolaget skulle vara byggherrar för egen del, det vill säga att de skulle äga och svara för sina respektive delar i det totala byggnadsprojektet.

I förhållande till den del av byggnadsprojektet som regionen ägde, innehöll bygghandlingarna som konsultbolaget tagit fram fel. Regionen riktade därför ett skadeståndskrav mot konsultbolaget. Eftersom regionen inte var part i det skriftliga Uppdragsavtalet prövade hovrätten frågan om regionen kunde anses ha ingått ett avtal med konsultbolaget som motsvarade det uppdragsavtal som konsultbolaget ursprungligen hade ingått med dotterbolaget.

Hovrättens bedömning

Hovrätten kom fram till att regionen och konsultbolaget ingått ett avtal motsvarande Uppdragsavtalet, trots att det inte fanns något skriftligt avtal mellan dessa parter. För att komma fram till denna slutsats vägde hovrätten samman flera omständigheter som tillsammans indikerade att regionen var självständig avtalspart till konsultbolaget.

Hovrätten lyfte därvid bland annat fram att:

– regionen fick en alltmer självständig roll gentemot konsultbolaget efter Avsiktsförklaringen,

– byggprojektet hanterades som två separata projekt,

– konsultbolaget upprättade handlingar åt både moderbolaget/dotterbolaget samt regionen,

– konsultbolaget satte regionens logotyp på de ritningar som avsåg regionens del av byggnadsprojektet,

– konsultbolaget föreslog separata prisjusteringar för respektive uppdrag i ett e-postmeddelande,

– konsultbolaget fakturerade direkt till regionen, samt att

– både regionen och moderbolaget/dotterbolaget angavs som kunder på konsultbolagets hemsida.

Dessutom beaktade hovrätten att konsultbolaget efter regionens reklamation dröjde flera månader med att invända mot regionens behörighet att reklamera fel, vilket hovrätten menade gav stöd för att konsultbolaget uppfattat att regionen var en självständig part.

Hovrätten ansåg vidare att konsultens invändning om att det inte finns något skriftligt avtal mellan parterna saknade betydelse i sammanhanget, eftersom det inte är ovanligt att konsultavtal är muntliga.

I målet var regionen och konsultbolaget eniga om att ABK 96 skulle tillämpas i avtalsförhållandet mellan dem, för det fall domstolen skulle komma fram till att ett sådant avtalsförhållande förelåg.

Slutsatser

Domen är ett uttryck för principerna i den allmänna avtalsrätten, sammanfattat innebärandes att ett avtal kan ingås utan skriftligt underlag om parterna agerar såsom att ett avtal existerar (konkludent handlande). I domen var tvistefrågan om det fanns ett avtalsförhållande eller inte mellan parterna, men det är inte ovanligt att en beställare eller entreprenörs agerande under entreprenadtiden på olika sätt kan få avtalsverkan i förhållande till ett befintligt skriftligt avtal mellan parterna. Det kan till exempel handla om att parterna väljer att hantera en viss fråga på ett annat sätt än vad som stipuleras i det skriftliga entreprenadavtalet. 

För att undvika sådan avtalsbundenhet är det viktigt att fundera igenom vilka signaler ens egna handlingar skickar till den andre parten. Det är också tillrådligt att invända om den andre partens handlingar indikerar att denne uppfattar att ett avtal ingåtts eller att ett befintligt avtal förändrats. Sådan invändning kan enklast göras genom att skriftligen klargöra att man själv är av motsatt uppfattning. Domen är intressant eftersom den ger konkreta exempel på ageranden som – enskilt eller tillsammans – kan innebära att ett avtal ingåtts genom konkludent handlande.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Sven Albinsson

Beställarens rätt att häva entreprenadavtal vid dröjsmål

Om en avtalspart gör sig skyldig till allvarligare avtalsbrott inträder normalt hävningsrätt för den drabbade parten. Hävningen kan lite förenklat ses som en sista utväg och kombineras vanligtvis med ett skadestånd mot den part som brutit mot avtalet. I AB-familjens avtal regleras hävningsrätten i kapitel 8 och Svea hovrätt har i ett avgörande klargjort vissa viktiga frågor kopplade till dessa bestämmelser.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman

Svea hovrätt prövade i målet T 8169-19 om beställarens hävning av ett entreprenadavtal var befogad eller inte. Hävningen hade gjorts med stöd av ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1, vars innehåll redogörs för mer utförligt nedan. Om en hävning anses vara obefogad innebär det att den hävande parten har gjort sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott genom att häva entreprenadavtalet utan grund. Detta föranleder normalt skadeståndsskyldighet, som t ex kan omfatta entreprenörens uteblivna vinst i anledning av hävningen, m m.

Beställarens rätt att häva entreprenadavtalet på grund av försening

Enligt ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1 har beställaren rätt att häva entreprenadavtalet avseende återstående arbeten om:

”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”.

Det nu sagda innebär att följande tre förutsättningar behöver vara uppfyllda för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal baserat på ABT 06:

1. Det ska röra sig om ett förväntat dröjsmål av entreprenadens avtalade färdigställande.
2. Entreprenören ska inte vara berättigad till tidsförlängning.
3. Förseningen av entreprenadens färdigställande måste medföra en väsentlig olägenhet för beställaren.

Den första förutsättningen – ”ett förväntat dröjsmål” – syftar på ett befarat eller förväntat avtalsbrott, dvs att entreprenören förväntas bli försenad. Den andra förutsättningen medför att det behöver göras en prövning om entreprenören har rätt till tidsförlängning enligt ABT 06 kap. 4 §§ 2 eller 3. Den tredje förutsättningen innebär att det måste göras en väsentlighetsbedömning avseende den olägenhet förseningen förväntas orsaka för beställaren.

Det var således dessa tre steg som hovrätten gick igenom i sina domskäl. För fullständighets skull kan tilläggas att motsvarande hävningsgrund i AB 04 är utformad på samma sätt.

Hovrätten prövade om bestämmelsen endast omfattar förväntade dröjsmål

Inledningsvis berördes frågan om det förelåg ”ett förväntat dröjsmål”, dvs om ”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden”. I förevarande fall konstaterade domstolen att entreprenaden redan var försenad med nästan sju månader i förhållande till kontraktstiden. Detta innebar att beställarens hävning av entreprenadavtalet grundade sig i ett redan inträffat dröjsmål och inte ett förväntat dröjsmål. Hovrätten prövade därför om bestämmelsen endast rymmer förväntade dröjsmål (såsom står i den ovan citerade avtalstexten) eller om redan inträffade – faktiskt konstaterade – dröjsmål också omfattas av bestämmelsen.

Hovrätten fastslog att det visserligen inte rörde sig om ett förväntat dröjsmål enligt bestämmelsens ordalydelse, men konstaterade därefter att det vore rimligt att de förutsättningar som gäller för hävningsrätt vid ett förväntat – dvs ännu icke inträffat – dröjsmål också är tillämpliga vid ett konstaterat dröjsmål. Denna slutsats medförde att hovrätten kunde gå vidare och pröva de övriga förutsättningarna, i syfte att avgöra om det rörde sig om en befogad hävning av entreprenaden eller inte.

Hade entreprenören rätt till tidsförlängning?

Nästa steg blev då att avgöra om entreprenören hade rätt till tidsförlängning. Om så skulle vara fallet, hade detta medfört att beställaren saknat rätt att häva entreprenadavtalet.

Entreprenören hävdade att beställaren lämnat en felaktig uppgift om möjligt energiuttag genom att ange ett maximivärde för energiuttag. Av denna anledning ansåg sig entreprenören vara berättigad till tidsförlängning. Hovrätten bedömde att det faktum att energiuttaget hade angivits som ett maximivärde, medförde att det var fråga om ett gränsvärde och inte en uppgift om ett sakförhållande. Det var således inte fråga om en felaktig uppgift och entreprenören hade följaktligen inte rätt till förlängning av kontraktstiden.

Väsentlighetsrekvisitet

Slutligen prövade hovrätten om förseningen kunde anses medföra en väsentlig olägenhet för beställaren. Initialt kan framhållas att hovrätten anförde att det är beställaren som har bevisbördan för att olägenheten är väsentlig.

Hovrätten fastslog att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall, baserat på t ex beställarens intressen av kontraktsarbetenas avtalsenliga färdigställande och entreprenadens status. Det faktum att entreprenaden vid hävningstillfället var nästan sju månader försenad, ansågs dock vara tillräckligt för att uppfylla väsentlighetsrekvisitet. Dessutom stärktes detta upp med argument om att beställaren – som var en kommun – inte kunde ta vissa anläggningar i anspråk i tid på grund av entreprenörens dröjsmål.

Hovrätten konstaterade således, med hänvisning till ovanstående, att beställarens hävning var befogad.

Sammanfattning

Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att det – vid tillämpning av ABT 06 kap 8 § 1 pt. 1 – inte enbart behöver röra sig om ett förväntat dröjsmål för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal. Även ett redan inträffat dröjsmål ryms enligt hovrätten i bestämmelsen. En slutsats som kan dras utifrån avgörandet är således att ett förväntat dröjsmål enbart bör ses som en minimigräns för när bestämmelsen är tillämplig.

Vår uppfattning är att entreprenörens invändning om att endast förväntade avtalsbrott – men inte faktiskt konstaterade avtalsbrott – skulle berättiga till hävningsrätt, är något långsökt. Det är därför föga förvånande att hovrätten dömt som man gjort.

Juridisk rådgivning kring entreprenad- och konsultavtal

Är ni beställare av ett entreprenadprojekt och behöver rådgivning för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.

Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Sven Albinsson

Hovrättsdom klargör kring konsultansvarskrav

Reflektioner rörande förutsättningar för konsultansvarskrav. Om en skada uppstår på grund av fel i ett konsultuppdrag så har beställaren under vissa förutsättningar rätt att få ersättning för skadan från konsulten. En helt grundläggande förutsättning som måste vara uppfylld är att beställaren har framställt krav mot konsulten inom rätt tid.

I en mellandom från Svea hovrätt prövade domstolen om en konsultförmedlare – i egenskap av mellanhand – kunde använda ett meddelande som beställaren skickat till konsulten, som sitt eget meddelande innefattandes skadeståndskrav.

Av advokat Sven Albinsson och jur. kand. Lucas Rasmusson

Bakgrund till tvisten

En beställare hade ingått ramavtal med en konsultförmedlare om tillhandahållande av vissa konsulttjänster. Konsultförmedlaren hade sedan ingått ytterligare ett ramavtal med ett konsultbolag som i praktiken agerande som en underkonsult.

Beställaren och konsultbolaget hade inget avtalsförhållande sinsemellan, utan båda hade varsitt avtal med konsultförmedlaren. De två avtalen med konsultförmedlaren var i huvudsak likalydande och anslöt båda till standardavtalet ABK 09.

Tvisten (målnummer T 6836–21) handlade om att konsultbolaget hade tagit fram bygghandlingar som påstods innehålla fel och brister, vilka påstods orsakat beställaren en ekonomisk skada. Beställaren riktade skadeståndskrav mot konsultförmedlaren som i sin tur riktade krav mot konsultbolaget.

Parterna var överens om att beställaren hade framställd krav mot sin avtalspart (konsultförmedlaren) i rätt tid. Tvistefrågan i mellandomen rörde istället huruvida konsultförmedlaren hade framställt skadeståndskrav mot konsulten inom avtalade frister.

Konsultförmedlarens meddelande

Konsultförmedlaren hänvisade till ett e-postmeddelande som beställaren hade skickat till konsultbolaget. I meddelandet informerade beställaren konsultbolaget om att konsultbolaget inte hade levererat kompletta bygghandlingar och att handlingarna innehöll brister vilka eventuellt kunde medföra en skada. Konsultförmedlaren hade alltså själv inte skickat något meddelande till konsultbolaget, utan hänvisade till beställarens meddelande.

Konsultförmedlaren gjorde också gällande att parterna hade en muntlig överenskommelse om att beställaren och konsultbolaget skulle hantera skadeståndskraven sinsemellan och inte via konsultförmedlaren.

Förutsättningarna för att ett skadeståndskrav ska anses vara framställt i rätt tid

Hovrätten redogjorde i domen utförligt för innehållet i ABK 09 kap. 5 § 6, som reglerar inom vilka frister skadeståndskrav måste framställas. Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att följande förutsättningar måste vara uppfyllda:

1. Beställaren måste ha framställt ett krav mot konsulten inom tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan,
2. beställaren måste, i meddelandet om skadestånd, ange det huvudsakliga händelseförloppet som ligger till grund för kravet, och
3. beställaren måste tydligt ange att han, genom meddelandet, framställer ett skadeståndsanspråk mot konsulten.

Hovrätten påpekade också att det är beställaren som har bevisbördan för att förutsättningarna enligt ABK 09 kap. 5 § 6 är uppfyllda.

Hovrättens bedömning

I det aktuella fallet ansåg hovrätten att konsultförmedlaren inte hade bevisat att meddelandet uppfyllde förutsättningarna för preskriptionsavbrott. Konsultförmedlaren hade därför inte rätt till någon ersättning.

Hovrätten klargjorde att konsultförmedlaren inte hade lyckats bevisa att det fanns någon muntlig överenskommelse att skadeståndskrav skulle kunna framställas direkt till konsultbolaget från beställaren. Konsultförmedlaren hade inte heller på något annat sätt lyckats visa att konsultbolaget godtagit en sådan ordning genom sitt agerande eller passivitet. Hovrätten konstaterade även att det inte fanns något som talade för att det förelåg någon intressegemenskap som gav konsultförmedlaren rätt att tillgodogöra sig beställarens meddelande.

Hovrätten konstaterade vidare att även om konsultförmedlaren hade haft rätt att tillgodogöra sig beställarens meddelanden, så uppfyllde det nu aktuella meddelandet ändå inte kraven i ABK 09 kap. 5 § 6. Meddelandet som konsultförmedlaren hänvisat till hade t ex inte specificerat att det faktiskt uppstått en ekonomisk skada eller vem som hade drabbats av den. Det framgick inte heller vem som skulle vara ansvarig för skadan eller att det riktas något anspråk på ersättning mot konsultbolaget.

Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att konsultförmedlarens rätt att göra anspråk på skadestånd mot konsultbolaget hade gått förlorad eftersom krav inte framställts i tid.

Konsulträttslig reflektion

Av hovrättsavgörandet framgår att när det kommer till mellanhandslösningar och förmedlingskonsulter så behöver konsultförmedlaren framställa sina egna krav mot konsultbolaget för att dessa ska ha juridisk verkan. Motsvarande gäller då även i ett rent underkonsultsavtal och enligt vår uppfattning även i de flesta andra civilrättsliga avtal (som bekant är det viktigt att man följer avtalskedjan).

Hovrättsavgörandet belyser också vikten av att beställarens skadeståndskrav faktiskt är ett skadeståndskrav. ”Skadeståndskrav” där beställaren av olika anledningar försöker uttrycka sig diplomatiskt eller uttrycker sig alltför vagt, leder ofta till att beställarens meddelande inte kvalificerar sig för att utgöra ett skadeståndskrav. Efter så lite som tre månader (se ovan) får detta – i ett avtal baserat på ABK 09 – till följd att beställaren förlorar rätten till skadestånd även om han har rätt i sak. Någon möjlighet för beställaren att senare ”läka” formaliabristerna finns inte.

---

Juridisk rådgivning kring entreprenad- och konsulträtt

Är ni beställare emot konsulter i entreprenadprojekt och behöver rådgivning för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenad- och konsulträtt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.

Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Ni kan samla ihop kollegor och vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.

by Sven Albinsson

Beställarens möjligheter att ta del av personalliggaren

Det kan finnas olika anledningar till att beställaren vill ta del av entreprenörens elektroniska personalliggare. Vid en entreprenad på löpande räkning kan personalliggaren exempelvis ge beställaren en tydlig bild över hur mycket arbete entreprenörens personal har utfört på byggarbetsplatsen. Det har dock länge funnits oklarheter om hur GDPR påverkar beställarens rätt att få ta del av innehållet i personalliggaren och en vanlig invändning från entreprenörerna har varit att det skulle strida mot GDPR att lämna ut personalliggaren. Frågan har nu prövats av Högsta domstolen.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Lucas Rasmusson

Bakgrund

Enligt skatteförfarandelagen är den som bedriver byggverksamhet skyldig att föra en elektronisk personalliggare. Syftet med personalliggaren är bland annat att motverka svartarbete och att främja sund konkurrens inom byggbranschen. Vid en entreprenad som, helt eller delvis, utförs på löpande räkning kan personalliggaren i vissa fall också vara av intresse för beställaren för att denne ska kunna bilda sig en uppfattning om sin betalningsskyldighet.

Eftersom personalliggaren innehåller personuppgifter såsom namn, personnummer, osv har en vanlig invändning från entreprenörerna varit att det skulle strida mot GDPR att lämna ut personalliggaren.

I mål Ö 1750–20 prövade Högsta domstolen ett editionsyrkande, där beställaren begärde att få tillgång till entreprenörens personalliggare. Uppgifterna i personalliggaren skulle användas som bevisning för att påvisa att entreprenören inte arbetat den tid som man begärde ersättning för.

Edition är sammanfattat ett processuellt medel för att under rättegång tvinga den ena parten (eller någon annan) att lämna ut skriftliga handlingar som kan utgöra relevant bevisning i tvisten. Syftet med edition är att säkerställa att parterna har tillgång till information och dokumentation i sådan omfattning att en rättvis och fullständig prövning av målet kan göras.

GDPR, eller dataskyddsförordningen, reglerar hantering av personuppgifter på europeisk nivå och innebär sammanfattat utökade krav i förhållande till tidigare lagstiftning. Syftet med GDPR är att skydda enskildas grundläggande rättigheter och friheter; särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter. All hantering av personuppgifter måste enligt GDPR ha en rättslig grund och följa tydliga regler för att säkerställa skyddet av individens integritet och dennes personuppgifter. Eftersom en personaliggare innehåller personuppgifter omfattas den av GDPR.

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen som sammanfattat fastställde att personalliggaren omfattas av GDPR (domen C-268/21). Detta innebar att Högsta domstolen var tvungen att göra intresseavvägningar mellan beställarens intresse av att få ta del av personalliggaren och den enskildes integritetsintresse; dvs att uppgifterna inte lämnades ut.

Högsta domstolen underströk att beställaren har ett skyddsvärt intresse av att kunna få del av uppgifterna i personalliggaren genom edition, vilket ansågs vara av avgörande betydelse för både rättvisa och effektivitet i domstolsprocesser. Domstolen påpekade att möjligheten att presentera relevanta bevis är en grundläggande förutsättning för en rättvis rättegång där tillgång till nödvändig dokumentation är central.

Därefter vägde Högsta domstolen beställarens intresse av att få del av uppgifterna i personalliggaren, mot den registrerade personalens intresse av skydd för personuppgifterna. Domstolen fastslog därvid att beställarens intresse av tillgång till uppgifterna vägde tyngre än intresset av integritet för de individer som registrerats i personalliggaren.

Det framgick dock inte tydligt i editionsbegäran varför det var nödvändigt för beställaren att få tillgång till vissa specifika personuppgifter, såsom personnummer, samordningsnummer eller utländsk motsvarighet. Högsta domstolen ansåg därför att det var viktigt att tillämpa principen om uppgiftsminimering och beslutade att begränsa editionen genom att utesluta dessa specifika uppgifter. Editionsföreläggandet mot entreprenören begränsades därför på så sätt att dessa personuppgifter fick maskas.

Sammanfattningsvis ålades entreprenören att lämna ut personalliggaren eftersom beställarens intresse av att få ta del av uppgifterna i liggaren vägde tyngre än de registrerade personernas intresse av att uppgifterna inte skulle lämnas ut. Skyldigheten att lämna ut uppgifterna i personalliggaren begränsades dock på så sätt att vissa av personuppgifterna maskades.

Entreprenadjuridisk reflektion

Tidigare har entreprenörer ofta använt GDPR som ”en sköld” för att undvika att lämna ut personalliggaren till beställaren. Detta förhållningssätt har också vunnit stöd i en restriktiv syn från bland annat Datainspektionen rörande vilka ändamål som personuppgifterna i personalliggaren fått användas till.

Högsta domstolens klargörande rörande personalliggare vid entreprenadarbeten är välkommet. I praktiken innebär domstolens ställningstagande att det – i de allra flesta fall – inte går att vägra utlämnande av personalliggaren med hänvisning till den personliga integriteten.

Man kan naturligtvis fundera över hur stor betydelse personalliggaren får i en entreprenad där kontraktssumman är fast och vissa ÄTA-arbeten ersätts på löpande räkning. Klart är dock att det är betydligt enklare att dra slutsatser utifrån personalliggarens innehåll när det är fråga om en entreprenad som i sin helhet ersätts på löpande räkning.

Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik

WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Kurserna ger er unik tillgång till kunskap som förmedlas genom en advokat som är specialiserad inom entreprenadrätt. Beskriv er organisation och de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i, så skräddarsyr vi en utbildning för er.

Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.