Domstol klargör begreppet ”tredje man” i AB-familjens avtal
”Tredje man” anses i allmänt juridiskt språkbruk syfta på var och en som inte är part till ett visst avtal. Föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK) tänkte sig dock någonting annat när de skrev standardavtalen AB 04 och ABT 06, vilka utgör ryggraden i den svenska entreprenadjuridiken. Genom ett så kallat förtydligande, har BKK givit begreppet ”tredje man” en annan innebörd som sammanfattat innebär att den som har ett annat avtalsförhållande med beställaren inte ska anses vara tredje man. Svea hovrätt har i en dom klargjort att begreppet ”tredje man” ska tolkas på ett annat sätt än vad BKK anser.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Bakgrund i hovrättsdomen
Svea hovrätt prövade i mål T 13155-20 om beställaren hade rätt att regressvis rikta ett skadeståndskrav mot entreprenören för en skada som drabbat en hyresgäst till beställaren på grund av entreprenörens arbeten. Beställaren åberopade bland annat AB 04 kap 5 § 13 som reglerar beställarens och entreprenörens inbördes ansvar för skador som orsakas tredje man till följd av entreprenaden. Enligt bestämmelsen ska entreprenören i vissa fall hålla beställaren skadeslös för sådana skador.
Entreprenörens ansvar för skador som orsakas tredje man
Av AB 04 kap 5 § 13 framgår bland annat följande (notera att endast relevanta delar av bestämmelsen har citerats):
”Entreprenören är i förhållande till beställaren ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden.
Entreprenören är dock fri från skadeståndsskyldighet enligt föregående stycke, om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.”
Ovanstående reglering får relevans om tredje man – exempelvis en granne – riktar krav mot beställaren grundat i störningar som entreprenaden orsakat.
En grundläggande förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig är att den skadelidande rent juridiskt klassificeras som en ”tredje man”. För att entreprenören ska bli skyldig att hålla beställaren skadeslös krävs också att beställaren faktiskt har en lagstadgad eller avtalad skyldighet att ersätta den tredje mannen/skadelidande för skadan. Entreprenören är dock fri från ansvaret att hålla beställaren skadeslös om han kunnat visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.
Begreppet “tredje man”
För att avgöra om beställaren hade en rätt att regressvis kräva skadestånd från entreprenören med stöd av AB 04 kap 5 § 13, prövade hovrätten om den skadelidande (beställarens lokalhyresgäst) ansågs vara en tredje man i AB 04:s bemärkelse. För att kunna avgöra detta behövde hovrätten fastställa vad som innefattas i begreppet ”tredje man” vid tillämpning av bestämmelsen.
Inledningsvis konstaterade hovrätten att någon gemensam partsavsikt inte hade visats eftersom det inte fanns några omständigheter som indikerade hur parterna uppfattade bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13. Därefter gick hovrätten vidare med att tolka bestämmelsen objektivt med utgångspunkt i ordalydelsen.
Vid tolkningen av ordalydelsen förhöll sig hovrätten inledningsvis till ett så kallat ”förtydligande” som BKK publicerade år 2012. Av ”förtydligandet” framgår att avsikten med bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 varit att den inte skulle omfatta skadeståndskrav mot beställaren som har sin grund i dennes avtalsförhållanden. Det innebär att BKK inte tänkt sig att krav från beställarens hyresgäster skulle omfattas av bestämmelsen, dvs att beställarens hyresgäster inte ska betraktas som tredje man i AB-avtalens bemärkelse. En sådan tolkning hade inneburit att hyresgästen i detta fall inte skulle anses vara tredje man och att bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 därmed inte skulle kunna tillämpas.
Hovrätten uttryckte därefter – oaktat att förtydligandet ger en klar och tydlig vägledning – att det är relevant att beakta vilken betydelse begreppet ”tredje man” kan anses ha i allmänt språkbruk. I allmänt juridiskt språkbruk avses med begreppet ”tredje man” var och en som inte är part i det aktuella avtalet (dvs alla förutom beställaren och entreprenören). Enligt hovrätten spelar det inte någon roll att BKK inte medger detta synsätt, eftersom innebörden av ”tredje man” är klar. Den allmänna innebörden av ”tredje man” strider inte heller mot systematiken eller övriga bestämmelser i AB 04, konstaterade hovrätten.
Med bakgrund i ovanstående kom hovrätten fram till att lokalhyresgästen i detta fall ansågs vara en tredje man. Bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 kunde således tillämpas.
Beställarens skadeståndsskyldighet gentemot tredje man
I nästa steg prövade hovrätten om beställaren faktiskt varit skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen i första ledet, dvs om beställaren hade någon juridisk grund för att betala ut det skadestånd till hyresgästen som denne gjort.
I aktuellt fall hänvisade beställaren i första hand till att skadeståndsskyldigheten grundades på 12 kap 16 § jordabalken med hänvisning till 12 kap 11 § jordabalken. Härvid åligger det ett s k presumtionsansvar för hyresvärden som innebär att hyresgästen har rätt till ersättning av hyresvärden för skada som uppstår i nyttjanderätten utan hyresgästens vållande. Följande gäller dock inte om hyresvärden förmår visa att bristen inte beror på dennes försummelse. Denna bestämmelse – precis som många andra av reglerna i 12 kap jordabalken – är således formulerad till hyresgästens fördel.
För att beställaren inte ska ”komma undan” med att regressvis rikta skadeståndsanspråk mot entreprenören – istället för att försöka visa på att bristen inte beror på dennes försummelse – menade hovrätten att det ska ställas ett högt beviskrav på den utredning som beställaren åberopar inom ramen för AB 04 kap 5 § 13; alltså beställarens bevis för sin skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.
Beställaren och hyresgästen hade i aktuellt fall träffat en överenskommelse om de saneringskostnader som hyresgästen drabbats av till följd av entreprenörens arbeten. Hovrätten konstaterade dock att den bevisning som lagts fram avseende beställarens försummelse inte var tillräcklig för att det skulle anses vara visat att beställaren varit skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen enligt bestämmelserna i jordabalken.
Med hänvisning till ovanstående ansågs beställaren inte ha rätt att regressvis få betalt av entreprenören för skadan hos tredje man, i vart fall inte med stöd av AB 04 kap 5 § 13. Hovrätten gick därefter vidare med att pröva om beställaren hade en rätt till skadestånd enligt AB 04 kap 5 § 11. Hovrätten kom därvid fram till att den bevisning som åberopats inte styrkte att entreprenören avvikit från vad som föreskrivits i kontraktshandlingarna, att det förelegat något fel i entreprenadarbetena, att utförandet avvikit från kravet på fackmässighet eller att entreprenören agerat vårdslöst. Beställaren ansågs därför inte ha rätt till någon ersättning från entreprenören för det skadestånd som denne betalat till hyresgästen.
Entreprenadsrättsliga slutsatser
Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att begreppet ”tredje man” i standardavtalet AB 04 ska anses innefatta var och en som inte är part i det aktuella entreprenadavtalet. Detta överensstämmer enligt vår uppfattning väl med den bakomliggande civilrätten och förtydligandet är välkommet. En trolig konsekvens av avgörandet är att vi kommer se allt fler beställare som åberopar bestämmelsen framöver, eftersom bestämmelsen genom avgörandet visat sig vara tillämplig på fler situationer än vad många i branschen tidigare uppfattat.
Möjligtvis har BKK tänkt sig att krav enligt AB 04 kap 5 § 13 ska vara av mer grannerättslig karaktär, såsom t ex när en granne eller annan utomstående riktar krav mot beställaren med stöd av miljöbalken. Om detta nu varit BKK:s avsikt, borde det dock ha varit en enkel sak att uttrycka detta i avtalstexten.
Hovrättsavgörandet väcker även frågor kring värdet av BKK:s så kallade ”förtydliganden” (som alltså är separata publikationer) samt kommentarerna i standardavtalen (kursiv text). Av annan rättspraxis kan slutsatsen dras att BKK:s kommentarer i standardavtalen i praktiken har samma status som avtalstext; detta trots att de i vissa fall motsäger avtalstexten som de avser att ”kommentera” och trots att de i vissa fall tillför otydlighet snarare än tydlighet. Vi anser att Svea hovrätts dom är ännu ett exempel på att AB-familjens avtal inte är frikopplade från övrig civil- och avtalsrätt, utan ska tolkas och tillämpas som andra standardavtal inom svensk rättstillämpning.
Entreprenadrättslig rådgivning
Har ni som beställare av ett entreprenadprojekt behov av rådgivning i entreprenadrätt för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Entreprenadrättslig rådgivning
Har ni som beställare av ett entreprenadprojekt behov av rådgivning i entreprenadrätt för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Tingsrättens krav på redovisad anbudskalkyl gällande kap 6 § 3
I standardavtalen AB 04 och ABT 06 finns i kap 6 § 3 en prisjusteringsregel som gör det möjligt att justera ett avtalat pris i efterhand på grund av vissa onormala kostnadsändringar som beskrivs i bestämmelsen. Händelser som Covid-19, Rysslands invasion av Ukraina – och de mycket omfattande ekonomiska stimulanserna som ofta varit ”motmedicinen” – har inte bara påverkat samhället i stort, utan även priserna i byggsektorn. Detta har gjort att prisjusteringsregeln i kap 6 § 3 blivit allt mer aktuell. Praxis kring bestämmelsen är fortfarande begränsad, men en dom från Jönköpings tingsrätt ger en fingervisning om hur regeln kan komma att tillämpas.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Prisjusteringsregeln i standardavtalen AB 04/ABT 06
Prisjusteringsregeln återfinns i AB 04/ABT 06 kap 6 § 3. Enligt bestämmelsen ska det avtalade priset ändras om det föreligger en kostnadsändring som:
– uppstår på grund av en myndighetsåtgärd, eller
– är förorsakad av krig eller annat krisförhållande med liknande effekt och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig för entreprenaden, eller
– beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden.
För att prisjustering enligt någon av punkterna ska ske krävs det – dessutom – att kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Bestämmelsen ger dock ingen närmare vägledning kring vad som ska anses vara oförutsebart eller hur stor kostnadspåverkan måste vara för att klassas som väsentlig.
Bestämmelsen är generellt utformad för samtliga kostnadsändringar, men sätts bestämmelsen i sitt sammanhang bör den närmast betraktas som en force majeure-bestämmelse som blir tillämplig vid krissituationer där marknaden på något sätt blivit störd, vilket driver priserna uppåt.
Det är självklart mycket svårt att i efterhand ändra priset i ett redan ingånget avtal. För att entreprenören ska ha sådan rätt behöver han sammanfattat kunna styrka:
- att det föreligger en kostnadsändring av material eller arbete som kan rymmas inom bestämmelsen,
- att kostnadsändringen beror på någon av de omständigheterna som framgår av punkterna ovan (orsakssamband),
- att kostnadsändringen varit oförutsebar, och
- att kostnadsändringen väsentligt påverkat kostnaden för hela entreprenaden.
Om entreprenören kan styrka samtliga ovanstående rekvisit ska alltså det avtalade priset justeras upp. Exakt hur en sådan justering ska beräknas framgår inte av bestämmelsen.
Bakgrund i målet
I mål T 3033-23 vid Jönköpings tingsrätt prövades om entreprenören hade rätt till ersättning för onormala kostnadsändringar för material enligt ABT 06 kap 6 § 3.
Entreprenören påstod att prisökning på material, orsakad av coronapandemin och Rysslands invasion i Ukraina, hade lett till ökade kostnader för entreprenaden. För att styrka detta och beräkna sin kostnadsökning använde sig entreprenören av branschorganisationen Byggföretagens entreprenadindex för att jämföra prisutvecklingen mellan anbudstillfället och inköpstillfället för olika materialslag. Entreprenören satte sedan prisutvecklingen i relation till vad som kan betraktas som en normal prisutveckling, dvs en prisutveckling som faller inom ramen för vad som ska anses vara ”normalt” räknades bort.
Slutsatser
Domen ger en fingervisning om vad som krävs av entreprenören i bevishänseende när det kommer till att styrka krav grundade i kap 6 § 3. Det räcker enligt tingsrätten inte med att hänvisa till generella prisökningar för material som ingår i entreprenaden utifrån ett index, utan entreprenören måste kunna styrka att faktiska merkostnader har uppstått. Utflödet av tingsrättens dom är att det i princip blir obligatoriskt att exponera anbudskalkylen för den entreprenör som vill driva krav grundade i kap 6 § 3, eftersom det annars svårligen går att visa att man har haft några merkostnader i förhållande till vad man räknat med.
En annan konsekvens av tingsrättens sätt att se på bestämmelsen i kap 6 § 3, är att de faktiska inköpskostnaderna måste styrkas. Det innebär i sin tur att entreprenören inte bara måste exponera anbudskalkylen, utan också sina avtal med leverantörer m fl för att kunna nå framgång med kravet.
Tar man tingsrättens resonemang ett steg längre, är det inte heller säkert att det räcker med att visa att faktiska inköpskostnader är högre än vad man räknat med i anbudskalkylen. Beställaren kan ju t ex invända att entreprenören har räknat fel alternativt köpt in materialet för dyrt, vilket i sådant fall inte ska lasta beställaren. Antagligen måste entreprenören, för att vara på den säkra sidan, kunna visa att skillnaden mellan priset i anbudskalkylen och inköpspriset ligger i linje med den allmänna prisökningstakten för den aktuella materialkategorin; i vart fall med de utgångspunkter Jönköpings tingsrätt haft.
Tingsrättens resonemang kan tyckas vara strängt mot entreprenören, då det i princip omöjliggör krav grundade i kap 6 § 3 utifrån endast det faktum att stora prisökningar skett inom vissa materialkategorier. Men resonemanget ligger samtidigt i linje med övrig fordringsrätt där entreprenören förväntas styrka sina kostnader krona för krona med underliggande materialkvitton, tidsspecifikationer och liknande.
Vi väntar med spänning på att se om hovrätten har samma utgångspunkter som Jönköpings tingsrätt när man prövar hur kap 6 § 3 ska tillämpas.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Kurserna ger er unik tillgång till kunskap som förmedlas genom en advokat som är specialiserad inom entreprenadrätt. Beskriv er organisation och de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i, så skräddarsyr vi en utbildning för er.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Vikten av att säkra bevisning vid hävning
I en nyligen meddelad dom från Svea hovrätt, målnummer T 11970-19, aktualiserades bland annat frågan om rätten att avbryta entreprenaden samt rätten att häva i anledning av (avtalsstridigt) avbrytande. Därutöver aktualiserades också frågan om rätt till ersättning vid hävningen.
En entreprenör hade åtagit sig att utföra arbeten för en beställare, bland annat en underentreprenad avseende uppförande av ett hotell. Standardavtalet AB 04 utgjorde en integrerad del av parternas avtal. Entreprenören valde att avbryta entreprenaden vilket föranledde att beställaren senare hävde entreprenaden.
Reflektioner rörande en dom av Svea Hovrätt om rätten att avbryta entreprenaden samt rätten att häva i anledning av (avtalsstridigt) avbrytande.
Av advokat Sven Albinsson och jur. kand. Elin Johansson
Omständigheterna kring entreprenaden i fråga
Entreprenören avbröt entreprenaden med hänvisning till att beställaren underlåtit att erlägga full betalning och att det inte heller var möjligt att utföra entreprenaden med den framdrift som beställaren krävde. Beställaren valde i sin tur att häva avtalet och gjorde gällande rätt till ersättning för den kostnadsökning som hävningen föranledde.
Det hovrätten hade att pröva var huruvida entreprenören haft rätt att avbryta arbetet respektive om beställaren haft rätt att häva avtalet i enlighet med AB 04 kap 8 § 1. Därutöver prövades huruvida beställaren haft rätt till ersättning för vissa merkostnader i enlighet med AB 04 kap 8 § 6.
Entreprenörens rätt till avbrytande av arbete
Inledningsvis hade hovrätten att pröva huruvida entreprenören haft rätt att avbryta sitt arbete. Hovrätten hänvisade i denna del till tingsrättens domskäl, där tingsrätten konstaterade att även om en beställares krav på arbetstakt framstår som orimliga, ger detta inte utan vidare entreprenören rätt att avbryta arbetet. Därutöver konstaterade tingsrätten att entreprenören inte förmått styrka några förfallna fakturor vid tillfället för arbetets upphörande. Entreprenören saknade därför rätt att avbryta sina arbeten.
Beställarens hävningsrätt
En beställarens hävningsrätt framgår av AB 04 kap 8 § 1 och lyder bland annat enligt följande:
”Beställaren har rätt att skriftligen häva kontraktet såvitt avser återstående arbeten om
entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”
Även i denna fråga instämde hovrätten i tingsrättens bedömning och hänvisade till tingsrättens domskäl. Tingsrätten konstaterade att, i ljuset av att entreprenören själv menade sig ha avbrutit arbetet med hänvisning till att man inte förmått hålla tidplanen, har beställaren haft rätt att häva avtalet enligt AB 04 kap 8 § 1. Med utgångspunkt i entreprenörens egna uppgifter fann således hovrätten att beställaren haft rätt att häva avtalet.
Beställarens rätt till ersättning för kostnadsökning
Avslutningsvis prövade hovrätten huruvida beställaren haft rätt till ersättning för merkostnader hänförliga till hävningen och färdigställandet av arbetet, i enlighet med AB 04 kap. 8 § 6. AB 04 kap 8 § 6 lyder enligt följande:
”Om kontraktet hävs enligt § 1 p. 1–7 i detta kapitel, är entreprenören skyldig att ersätta beställaren för den kostnadsökning som på grund av hävningen uppkommer för entreprenadens färdigställande, samt för den skada hävningen i övrigt åsamkar beställaren.”
Det återstående arbetet utfördes av beställaren själv samt en annan entreprenör. Beställaren hade beräknat sitt krav genom att summera de egna kostnader samt den nya entreprenörens kostnader och därefter dragit av värdet för redan utförda arbetet av entreprenören. Hovrätten hade inga synpunkter på beställarens beräkningssätt.
Hovrätten konstaterade dock att det förelåg osäkerhet gällande den nya entreprenörens fakturor. Osäkerheten grundade sig i att det inte framgick vad som utgjorde kostnader för att färdigställa kontraktsarbetet och vad som utgjorde ÄTA-arbeten, i det betalningsunderlag som åberopats av beställaren. Hovrätten fann att det inte gick att kontrollera siffrornas riktighet.
Hovrätten konstaterade därefter att beställaren underlåtit att åberopa något underliggande material till styrkande av beloppen som framgår av den sammanställning beställaren åberopat avseende beställarens egen upparbetade tid. Hovrätten skrev bland annat följande: ”Hovrätten konstaterar att det inte heller beträffande sammanställningen över Castellas arbetstimmar har åberopats något bakomliggande underlag till styrkande av beloppet, trots att sådan bevisning enkelt borde kunna tas fram av Castella…”
Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att beställaren inte förmått styrka några merkostnader.
Avslutande kommentarer
Vi noterar att det är förhållandevis högt ställda krav kopplade till hävningsrätten i AB-familjens avtal. Av AB 04 kap 8 § 1 p.1 framgår att det ska vara uppenbart för beställaren att entreprenaden inte kan färdigställas inom kontraktstiden. Därutöver ska förseningen medföra väsentlig olägenhet för beställaren. Exempel på detta skulle kunna vara att det finns vissa åtaganden gentemot slutkunder.
Det är också viktigt att noggrant dokumentera havda kostnader. För att kräva ersättning för kostnadsökning hänförliga till en hävning, räcker det inte att styrka att man haft kostnader utan det åligger den som kräver ersättning att styrka att dessa kostnader utgör merkostnader, dvs kostnader man aldrig haft om hävningen inte ägt rum.
Rådgivning inom entreprenadrätt
WA Advokatbyrå är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare och entreprenörer med rådgivning rörande entreprenadrättsliga frågeställningar. Vi utgör stöd vid avtalsförhandlingar och under pågående entreprenader. Vid tvist företräder vi våra klienter i domstolar och skiljenämnder.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik och konsulträtt
WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Relevant i kontexten av denna artikel har vi grundkurs i entreprenadjuridik som omfattar en genomgång av grundläggande avtalsjuridik samt entreprenadjuridik. Utgångspunkt tas i standardavtalen AB 04 och ABT 06, där centrala bestämmelser samt formalia kring ÄTA-arbeten gås igenom.
Ni kan samla ihop kollegor så tar vi fram en utbildning anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Konsult och beställare bundna av ABK-avtal på grund av agerande
En beställare riktade skadeståndskrav för fel i bygghandlingar mot en konsult trots att parterna inte ingått något skriftligt avtal. Konsulten invände att parterna inte hade något avtalsförhållande och att beställaren därför saknade möjlighet att framställa krav. Beställaren gjorde gällande att parterna ingått ett avtal genom deras agerande och konsultens passivitet. Hovrätten gick slutligen på beställarens linje och fastslog att parterna hade ingått ett avtal med samma innehåll som ett konsultavtal mellan andra parter och att beställaren därför hade rätt till skadestånd enligt ABK 96.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Avtalsingående och standardavtal
Ett avtal uppstår normalt genom att anbud och accept utväxlas mellan parterna; i entreprenadsammahang vanligtvis genom att beställaren accepterar entreprenörens anbud. Centralt i den allmänna avtalsrätten är den så kallade viljeteorin, vilken innebär att båda parter blir bundna av ett avtal eftersom de båda uttryckt en vilja att bli bundna. I vissa fall kan dock avtalsbundenhet uppstå utan en uttryckt viljeförklaring, vilket kan skapa osäkerhet under en entreprenad.
Ett exempel på detta är konkludent handlande, där en part genom sitt agerande/handlande ger uttryck för att man anser att ett avtal har ingåtts. Exempelvis kan en anbudsmottagare börja uppfylla de förpliktelser som anbudsgivaren uppställt. Om anbudsgivaren då förhåller sig passiv istället för att påpeka att parterna inte har ett avtal, kan parterna anses bundna av avtalet trots att det inte finns någon uttrycklig accept av anbudet.
Muntliga avtal medför ofta praktiska problem och osäkerhet eftersom det kan vara svårt att bevisa både att ett avtal existerar och vad som i sådant fall utgör avtalsinnehåll. Det är därför alltid säkrast att ingå skriftliga avtal. För att ett standardavtal – såsom till exempel AB 04, ABT 06 eller ABK 09 – ska vara del av ett avtalsförhållande krävs i de flesta fall att parterna uttryckligen hänvisar till standardavtalet i sitt skriftliga avtal eller på annat sätt tydligt kommer överens om att standardavtalet ska tillämpas.
Bakgrund i målet
Mål T 1234-23 vid Hovrätten för Västra Sverige rörde en större byggnation med flera olika delar där ett moderbolag, dess dotterbolag och en region ägde varsin del i byggnadsprojektet. Dotterbolaget hade ingått ett uppdragsavtal som anslöt till ABK 96 med en konsult. Detta konsultuppdrag, som i målet har benämnts ”Uppdragsavtalet”, omfattade att ta fram projekthandlingar inklusive bland annat bygghandlingar.
Moderbolaget ingick senare ett avtal med regionen som i målet har benämnts ”Avsiktsförklaringen”. Av Avsiktsförklaringen framgick bland annat att regionen och moderbolaget/dotterbolaget skulle vara byggherrar för egen del, det vill säga att de skulle äga och svara för sina respektive delar i det totala byggnadsprojektet.
I förhållande till den del av byggnadsprojektet som regionen ägde, innehöll bygghandlingarna som konsultbolaget tagit fram fel. Regionen riktade därför ett skadeståndskrav mot konsultbolaget. Eftersom regionen inte var part i det skriftliga Uppdragsavtalet prövade hovrätten frågan om regionen kunde anses ha ingått ett avtal med konsultbolaget som motsvarade det uppdragsavtal som konsultbolaget ursprungligen hade ingått med dotterbolaget.
Hovrättens bedömning
Hovrätten kom fram till att regionen och konsultbolaget ingått ett avtal motsvarande Uppdragsavtalet, trots att det inte fanns något skriftligt avtal mellan dessa parter. För att komma fram till denna slutsats vägde hovrätten samman flera omständigheter som tillsammans indikerade att regionen var självständig avtalspart till konsultbolaget.
Hovrätten lyfte därvid bland annat fram att:
– regionen fick en alltmer självständig roll gentemot konsultbolaget efter Avsiktsförklaringen,
– byggprojektet hanterades som två separata projekt,
– konsultbolaget upprättade handlingar åt både moderbolaget/dotterbolaget samt regionen,
– konsultbolaget satte regionens logotyp på de ritningar som avsåg regionens del av byggnadsprojektet,
– konsultbolaget föreslog separata prisjusteringar för respektive uppdrag i ett e-postmeddelande,
– konsultbolaget fakturerade direkt till regionen, samt att
– både regionen och moderbolaget/dotterbolaget angavs som kunder på konsultbolagets hemsida.
Dessutom beaktade hovrätten att konsultbolaget efter regionens reklamation dröjde flera månader med att invända mot regionens behörighet att reklamera fel, vilket hovrätten menade gav stöd för att konsultbolaget uppfattat att regionen var en självständig part.
Hovrätten ansåg vidare att konsultens invändning om att det inte finns något skriftligt avtal mellan parterna saknade betydelse i sammanhanget, eftersom det inte är ovanligt att konsultavtal är muntliga.
I målet var regionen och konsultbolaget eniga om att ABK 96 skulle tillämpas i avtalsförhållandet mellan dem, för det fall domstolen skulle komma fram till att ett sådant avtalsförhållande förelåg.
Slutsatser
Domen är ett uttryck för principerna i den allmänna avtalsrätten, sammanfattat innebärandes att ett avtal kan ingås utan skriftligt underlag om parterna agerar såsom att ett avtal existerar (konkludent handlande). I domen var tvistefrågan om det fanns ett avtalsförhållande eller inte mellan parterna, men det är inte ovanligt att en beställare eller entreprenörs agerande under entreprenadtiden på olika sätt kan få avtalsverkan i förhållande till ett befintligt skriftligt avtal mellan parterna. Det kan till exempel handla om att parterna väljer att hantera en viss fråga på ett annat sätt än vad som stipuleras i det skriftliga entreprenadavtalet.
För att undvika sådan avtalsbundenhet är det viktigt att fundera igenom vilka signaler ens egna handlingar skickar till den andre parten. Det är också tillrådligt att invända om den andre partens handlingar indikerar att denne uppfattar att ett avtal ingåtts eller att ett befintligt avtal förändrats. Sådan invändning kan enklast göras genom att skriftligen klargöra att man själv är av motsatt uppfattning. Domen är intressant eftersom den ger konkreta exempel på ageranden som – enskilt eller tillsammans – kan innebära att ett avtal ingåtts genom konkludent handlande.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Beställarens rätt att häva entreprenadavtal vid dröjsmål
Om en avtalspart gör sig skyldig till allvarligare avtalsbrott inträder normalt hävningsrätt för den drabbade parten. Hävningen kan lite förenklat ses som en sista utväg och kombineras vanligtvis med ett skadestånd mot den part som brutit mot avtalet. I AB-familjens avtal regleras hävningsrätten i kapitel 8 och Svea hovrätt har i ett avgörande klargjort vissa viktiga frågor kopplade till dessa bestämmelser.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Svea hovrätt prövade i målet T 8169-19 om beställarens hävning av ett entreprenadavtal var befogad eller inte. Hävningen hade gjorts med stöd av ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1, vars innehåll redogörs för mer utförligt nedan. Om en hävning anses vara obefogad innebär det att den hävande parten har gjort sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott genom att häva entreprenadavtalet utan grund. Detta föranleder normalt skadeståndsskyldighet, som t ex kan omfatta entreprenörens uteblivna vinst i anledning av hävningen, m m.
Beställarens rätt att häva entreprenadavtalet på grund av försening
Enligt ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1 har beställaren rätt att häva entreprenadavtalet avseende återstående arbeten om:
”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”.
Det nu sagda innebär att följande tre förutsättningar behöver vara uppfyllda för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal baserat på ABT 06:
- Det ska röra sig om ett förväntat dröjsmål av entreprenadens avtalade färdigställande.
- Entreprenören ska inte vara berättigad till tidsförlängning.
- Förseningen av entreprenadens färdigställande måste medföra en väsentlig olägenhet för beställaren.
Den första förutsättningen – ”ett förväntat dröjsmål” – syftar på ett befarat eller förväntat avtalsbrott, dvs att entreprenören förväntas bli försenad. Den andra förutsättningen medför att det behöver göras en prövning om entreprenören har rätt till tidsförlängning enligt ABT 06 kap. 4 §§ 2 eller 3. Den tredje förutsättningen innebär att det måste göras en väsentlighetsbedömning avseende den olägenhet förseningen förväntas orsaka för beställaren.
Det var således dessa tre steg som hovrätten gick igenom i sina domskäl. För fullständighets skull kan tilläggas att motsvarande hävningsgrund i AB 04 är utformad på samma sätt.
Hovrätten prövade om bestämmelsen endast omfattar förväntade dröjsmål
Inledningsvis berördes frågan om det förelåg ”ett förväntat dröjsmål”, dvs om ”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden”. I förevarande fall konstaterade domstolen att entreprenaden redan var försenad med nästan sju månader i förhållande till kontraktstiden. Detta innebar att beställarens hävning av entreprenadavtalet grundade sig i ett redan inträffat dröjsmål och inte ett förväntat dröjsmål. Hovrätten prövade därför om bestämmelsen endast rymmer förväntade dröjsmål (såsom står i den ovan citerade avtalstexten) eller om redan inträffade – faktiskt konstaterade – dröjsmål också omfattas av bestämmelsen.
Hovrätten fastslog att det visserligen inte rörde sig om ett förväntat dröjsmål enligt bestämmelsens ordalydelse, men konstaterade därefter att det vore rimligt att de förutsättningar som gäller för hävningsrätt vid ett förväntat – dvs ännu icke inträffat – dröjsmål också är tillämpliga vid ett konstaterat dröjsmål. Denna slutsats medförde att hovrätten kunde gå vidare och pröva de övriga förutsättningarna, i syfte att avgöra om det rörde sig om en befogad hävning av entreprenaden eller inte.
Hade entreprenören rätt till tidsförlängning?
Nästa steg blev då att avgöra om entreprenören hade rätt till tidsförlängning. Om så skulle vara fallet, hade detta medfört att beställaren saknat rätt att häva entreprenadavtalet.
Entreprenören hävdade att beställaren lämnat en felaktig uppgift om möjligt energiuttag genom att ange ett maximivärde för energiuttag. Av denna anledning ansåg sig entreprenören vara berättigad till tidsförlängning. Hovrätten bedömde att det faktum att energiuttaget hade angivits som ett maximivärde, medförde att det var fråga om ett gränsvärde och inte en uppgift om ett sakförhållande. Det var således inte fråga om en felaktig uppgift och entreprenören hade följaktligen inte rätt till förlängning av kontraktstiden.
Väsentlighetsrekvisitet
Slutligen prövade hovrätten om förseningen kunde anses medföra en väsentlig olägenhet för beställaren. Initialt kan framhållas att hovrätten anförde att det är beställaren som har bevisbördan för att olägenheten är väsentlig.
Hovrätten fastslog att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall, baserat på t ex beställarens intressen av kontraktsarbetenas avtalsenliga färdigställande och entreprenadens status. Det faktum att entreprenaden vid hävningstillfället var nästan sju månader försenad, ansågs dock vara tillräckligt för att uppfylla väsentlighetsrekvisitet. Dessutom stärktes detta upp med argument om att beställaren – som var en kommun – inte kunde ta vissa anläggningar i anspråk i tid på grund av entreprenörens dröjsmål.
Hovrätten konstaterade således, med hänvisning till ovanstående, att beställarens hävning var befogad.
Sammanfattning
Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att det – vid tillämpning av ABT 06 kap 8 § 1 pt. 1 – inte enbart behöver röra sig om ett förväntat dröjsmål för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal. Även ett redan inträffat dröjsmål ryms enligt hovrätten i bestämmelsen. En slutsats som kan dras utifrån avgörandet är således att ett förväntat dröjsmål enbart bör ses som en minimigräns för när bestämmelsen är tillämplig.
Vår uppfattning är att entreprenörens invändning om att endast förväntade avtalsbrott – men inte faktiskt konstaterade avtalsbrott – skulle berättiga till hävningsrätt, är något långsökt. Det är därför föga förvånande att hovrätten dömt som man gjort.
Juridisk rådgivning kring entreprenad- och konsultavtal
Är ni beställare av ett entreprenadprojekt och behöver rådgivning för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Hovrättsdom klargör kring konsultansvarskrav
Reflektioner rörande förutsättningar för konsultansvarskrav. Om en skada uppstår på grund av fel i ett konsultuppdrag så har beställaren under vissa förutsättningar rätt att få ersättning för skadan från konsulten. En helt grundläggande förutsättning som måste vara uppfylld är att beställaren har framställt krav mot konsulten inom rätt tid.
I en mellandom från Svea hovrätt prövade domstolen om en konsultförmedlare – i egenskap av mellanhand – kunde använda ett meddelande som beställaren skickat till konsulten, som sitt eget meddelande innefattandes skadeståndskrav.
Av advokat Sven Albinsson och jur. kand. Lucas Rasmusson
Bakgrund till tvisten
En beställare hade ingått ramavtal med en konsultförmedlare om tillhandahållande av vissa konsulttjänster. Konsultförmedlaren hade sedan ingått ytterligare ett ramavtal med ett konsultbolag som i praktiken agerande som en underkonsult.
Beställaren och konsultbolaget hade inget avtalsförhållande sinsemellan, utan båda hade varsitt avtal med konsultförmedlaren. De två avtalen med konsultförmedlaren var i huvudsak likalydande och anslöt båda till standardavtalet ABK 09.
Tvisten (målnummer T 6836–21) handlade om att konsultbolaget hade tagit fram bygghandlingar som påstods innehålla fel och brister, vilka påstods orsakat beställaren en ekonomisk skada. Beställaren riktade skadeståndskrav mot konsultförmedlaren som i sin tur riktade krav mot konsultbolaget.
Parterna var överens om att beställaren hade framställd krav mot sin avtalspart (konsultförmedlaren) i rätt tid. Tvistefrågan i mellandomen rörde istället huruvida konsultförmedlaren hade framställt skadeståndskrav mot konsulten inom avtalade frister.
Konsultförmedlarens meddelande
Konsultförmedlaren hänvisade till ett e-postmeddelande som beställaren hade skickat till konsultbolaget. I meddelandet informerade beställaren konsultbolaget om att konsultbolaget inte hade levererat kompletta bygghandlingar och att handlingarna innehöll brister vilka eventuellt kunde medföra en skada. Konsultförmedlaren hade alltså själv inte skickat något meddelande till konsultbolaget, utan hänvisade till beställarens meddelande.
Konsultförmedlaren gjorde också gällande att parterna hade en muntlig överenskommelse om att beställaren och konsultbolaget skulle hantera skadeståndskraven sinsemellan och inte via konsultförmedlaren.
Förutsättningarna för att ett skadeståndskrav ska anses vara framställt i rätt tid
Hovrätten redogjorde i domen utförligt för innehållet i ABK 09 kap. 5 § 6, som reglerar inom vilka frister skadeståndskrav måste framställas. Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att följande förutsättningar måste vara uppfyllda:
- Beställaren måste ha framställt ett krav mot konsulten inom tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan,
- beställaren måste, i meddelandet om skadestånd, ange det huvudsakliga händelseförloppet som ligger till grund för kravet, och
- beställaren måste tydligt ange att han, genom meddelandet, framställer ett skadeståndsanspråk mot konsulten.
Hovrätten påpekade också att det är beställaren som har bevisbördan för att förutsättningarna enligt ABK 09 kap. 5 § 6 är uppfyllda.
Hovrättens bedömning
I det aktuella fallet ansåg hovrätten att konsultförmedlaren inte hade bevisat att meddelandet uppfyllde förutsättningarna för preskriptionsavbrott. Konsultförmedlaren hade därför inte rätt till någon ersättning.
Hovrätten klargjorde att konsultförmedlaren inte hade lyckats bevisa att det fanns någon muntlig överenskommelse att skadeståndskrav skulle kunna framställas direkt till konsultbolaget från beställaren. Konsultförmedlaren hade inte heller på något annat sätt lyckats visa att konsultbolaget godtagit en sådan ordning genom sitt agerande eller passivitet. Hovrätten konstaterade även att det inte fanns något som talade för att det förelåg någon intressegemenskap som gav konsultförmedlaren rätt att tillgodogöra sig beställarens meddelande.
Hovrätten konstaterade vidare att även om konsultförmedlaren hade haft rätt att tillgodogöra sig beställarens meddelanden, så uppfyllde det nu aktuella meddelandet ändå inte kraven i ABK 09 kap. 5 § 6. Meddelandet som konsultförmedlaren hänvisat till hade t ex inte specificerat att det faktiskt uppstått en ekonomisk skada eller vem som hade drabbats av den. Det framgick inte heller vem som skulle vara ansvarig för skadan eller att det riktas något anspråk på ersättning mot konsultbolaget.
Sammanfattningsvis konstaterade hovrätten att konsultförmedlarens rätt att göra anspråk på skadestånd mot konsultbolaget hade gått förlorad eftersom krav inte framställts i tid.
Konsulträttslig reflektion
Av hovrättsavgörandet framgår att när det kommer till mellanhandslösningar och förmedlingskonsulter så behöver konsultförmedlaren framställa sina egna krav mot konsultbolaget för att dessa ska ha juridisk verkan. Motsvarande gäller då även i ett rent underkonsultsavtal och enligt vår uppfattning även i de flesta andra civilrättsliga avtal (som bekant är det viktigt att man följer avtalskedjan).
Hovrättsavgörandet belyser också vikten av att beställarens skadeståndskrav faktiskt är ett skadeståndskrav. ”Skadeståndskrav” där beställaren av olika anledningar försöker uttrycka sig diplomatiskt eller uttrycker sig alltför vagt, leder ofta till att beställarens meddelande inte kvalificerar sig för att utgöra ett skadeståndskrav. Efter så lite som tre månader (se ovan) får detta – i ett avtal baserat på ABK 09 – till följd att beställaren förlorar rätten till skadestånd även om han har rätt i sak. Någon möjlighet för beställaren att senare ”läka” formaliabristerna finns inte.
Juridisk rådgivning kring entreprenad- och konsulträtt
Är ni beställare emot konsulter i entreprenadprojekt och behöver rådgivning för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenad- och konsulträtt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Ni kan samla ihop kollegor och vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Beställarens möjligheter att ta del av personalliggaren
Det kan finnas olika anledningar till att beställaren vill ta del av entreprenörens elektroniska personalliggare. Vid en entreprenad på löpande räkning kan personalliggaren exempelvis ge beställaren en tydlig bild över hur mycket arbete entreprenörens personal har utfört på byggarbetsplatsen. Det har dock länge funnits oklarheter om hur GDPR påverkar beställarens rätt att få ta del av innehållet i personalliggaren och en vanlig invändning från entreprenörerna har varit att det skulle strida mot GDPR att lämna ut personalliggaren. Frågan har nu prövats av Högsta domstolen.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Lucas Rasmusson
Bakgrund
Enligt skatteförfarandelagen är den som bedriver byggverksamhet skyldig att föra en elektronisk personalliggare. Syftet med personalliggaren är bland annat att motverka svartarbete och att främja sund konkurrens inom byggbranschen. Vid en entreprenad som, helt eller delvis, utförs på löpande räkning kan personalliggaren i vissa fall också vara av intresse för beställaren för att denne ska kunna bilda sig en uppfattning om sin betalningsskyldighet.
Eftersom personalliggaren innehåller personuppgifter såsom namn, personnummer, osv har en vanlig invändning från entreprenörerna varit att det skulle strida mot GDPR att lämna ut personalliggaren.
I mål Ö 1750–20 prövade Högsta domstolen ett editionsyrkande, där beställaren begärde att få tillgång till entreprenörens personalliggare. Uppgifterna i personalliggaren skulle användas som bevisning för att påvisa att entreprenören inte arbetat den tid som man begärde ersättning för.
Edition är sammanfattat ett processuellt medel för att under rättegång tvinga den ena parten (eller någon annan) att lämna ut skriftliga handlingar som kan utgöra relevant bevisning i tvisten. Syftet med edition är att säkerställa att parterna har tillgång till information och dokumentation i sådan omfattning att en rättvis och fullständig prövning av målet kan göras.
GDPR, eller dataskyddsförordningen, reglerar hantering av personuppgifter på europeisk nivå och innebär sammanfattat utökade krav i förhållande till tidigare lagstiftning. Syftet med GDPR är att skydda enskildas grundläggande rättigheter och friheter; särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter. All hantering av personuppgifter måste enligt GDPR ha en rättslig grund och följa tydliga regler för att säkerställa skyddet av individens integritet och dennes personuppgifter. Eftersom en personaliggare innehåller personuppgifter omfattas den av GDPR.
Högsta domstolens bedömning
Högsta domstolen begärde ett förhandsavgörande från EU-domstolen som sammanfattat fastställde att personalliggaren omfattas av GDPR (domen C-268/21). Detta innebar att Högsta domstolen var tvungen att göra intresseavvägningar mellan beställarens intresse av att få ta del av personalliggaren och den enskildes integritetsintresse; dvs att uppgifterna inte lämnades ut.
Högsta domstolen underströk att beställaren har ett skyddsvärt intresse av att kunna få del av uppgifterna i personalliggaren genom edition, vilket ansågs vara av avgörande betydelse för både rättvisa och effektivitet i domstolsprocesser. Domstolen påpekade att möjligheten att presentera relevanta bevis är en grundläggande förutsättning för en rättvis rättegång där tillgång till nödvändig dokumentation är central.
Därefter vägde Högsta domstolen beställarens intresse av att få del av uppgifterna i personalliggaren, mot den registrerade personalens intresse av skydd för personuppgifterna. Domstolen fastslog därvid att beställarens intresse av tillgång till uppgifterna vägde tyngre än intresset av integritet för de individer som registrerats i personalliggaren.
Det framgick dock inte tydligt i editionsbegäran varför det var nödvändigt för beställaren att få tillgång till vissa specifika personuppgifter, såsom personnummer, samordningsnummer eller utländsk motsvarighet. Högsta domstolen ansåg därför att det var viktigt att tillämpa principen om uppgiftsminimering och beslutade att begränsa editionen genom att utesluta dessa specifika uppgifter. Editionsföreläggandet mot entreprenören begränsades därför på så sätt att dessa personuppgifter fick maskas.
Sammanfattningsvis ålades entreprenören att lämna ut personalliggaren eftersom beställarens intresse av att få ta del av uppgifterna i liggaren vägde tyngre än de registrerade personernas intresse av att uppgifterna inte skulle lämnas ut. Skyldigheten att lämna ut uppgifterna i personalliggaren begränsades dock på så sätt att vissa av personuppgifterna maskades.
Entreprenadjuridisk reflektion
Tidigare har entreprenörer ofta använt GDPR som ”en sköld” för att undvika att lämna ut personalliggaren till beställaren. Detta förhållningssätt har också vunnit stöd i en restriktiv syn från bland annat Datainspektionen rörande vilka ändamål som personuppgifterna i personalliggaren fått användas till.
Högsta domstolens klargörande rörande personalliggare vid entreprenadarbeten är välkommet. I praktiken innebär domstolens ställningstagande att det – i de allra flesta fall – inte går att vägra utlämnande av personalliggaren med hänvisning till den personliga integriteten.
Man kan naturligtvis fundera över hur stor betydelse personalliggaren får i en entreprenad där kontraktssumman är fast och vissa ÄTA-arbeten ersätts på löpande räkning. Klart är dock att det är betydligt enklare att dra slutsatser utifrån personalliggarens innehåll när det är fråga om en entreprenad som i sin helhet ersätts på löpande räkning.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Kurserna ger er unik tillgång till kunskap som förmedlas genom en advokat som är specialiserad inom entreprenadrätt. Beskriv er organisation och de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i, så skräddarsyr vi en utbildning för er.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
7 vanliga missuppfattningar inom partneringavtal
Partnering kan ibland vara ett klokt alternativ, som sätter beställaren i en bättre position än vid en ”vanlig” entreprenad på löpande räkning. Tyvärr används partnering alltför ofta på fel sätt, vilket markant ökar beställarens risk samtidigt som det riskerar att skapa olyckliga konsekvenser för entreprenören. Dessa risker måste entreprenören prissätta när han lämnar anbud. I denna artikel berörs några vanliga problem och missförstånd.
Av advokat Sven Albinsson
Samverkansentreprenad / partnering innehåller samma tvistefrågor
Vad som egentligen menas med partnering, eller samverkansentreprenad, beror på vem du frågar. En förklaring till detta är att det inte finns något standardavtal för samverkansentreprenader. Istället är det upp till varje beställare att utforma sitt eget partneringavtal, vilket innebär att partneringavtalen kan variera mycket från fall till fall.
En grundläggande utgångspunkt vid partnering är att beställaren och entreprenören ska driva entreprenaden mot ett eller flera gemensamma mål. Lite förenklat ska partneringavtalet göra så att entreprenaden upplevs som att beställaren och entreprenören driver ett ”joint venture-bolag” tillsammans.
Men tyvärr är verkligheten inte riktigt så enkel. Även vid partnering kvarstår de grundläggande frågor som uppstår när någon utför entreprenadarbeten för annans räkning. Vilka arbeten ingick till exempel i (den fasta delen av) priset? Under vilka förutsättningar har entreprenören räknat med att utföra kontraktsarbetena? Hur ska entreprenören ersättas om verkliga förutsättningar avviker ifrån de avtalade? Hur påverkas de avtalade tiderna av olika händelser i entreprenaden?
Risken för tvist upplevs ändå i många fall vara mindre i en partneringentreprenad än i en ”vanlig” entreprenad. En bidragande orsak till detta är sannolikt att entreprenören har varit med och tagit fram bygghandlingarna i partneringsprojektets inledande fas eller faser, vilket leder till en djupare förståelse för vad som ska prissättas. Men en beställare eller entreprenör som ger sig in i ett partneringprojekt utan insikt om att samma potentiella tvistefrågor som vid en ”vanlig” entreprenad kvarstår, riskerar att drabbas av tråkiga överraskningar. När tvisten väl är ett faktum riskerar den att bli både svårare och djupare när det är fråga om ett partneringavtal – i alla fall enligt undertecknads uppfattning.
Nedan görs en ansats att klara ut några vanliga missförstånd.
Missförstånd 1: Partnering är lämpligt i vilket projekt som helst
Partneringavtal lämpar sig främst för vissa typer av projekt. Om till exempel beställaren inte är säker på vad han vill bygga, eller om det råder stor osäkerhet beträffande vilka förhållanden som entreprenören kommer att arbeta under, kan partnering vara ett utmärkt alternativ. Detta förutsätter dock att beställaren är beredd att avsätta mer resurser i projektet än vid exempelvis en ”vanlig” totalentreprenad, bland annat eftersom projekteringsarbetet nu ska bedrivas tillsammans med entreprenören i projektets inledande del.
En del beställare väljer att använda partneringavtal även i enklare entreprenader. Det kan till exempel röra sig om att uppföra ett hus efter redan framtagna bygghandlingar eller en välgenomtänkt rambeskrivning. I dessa fall riskerar partneringavtalet att leda till onödiga merkostnader, eftersom entreprenaden med stor sannolikhet kunde färdigställts till en lägre kostnad om den upphandlats som en utförandeentreprenad eller totalentreprenad. Det är då inte bara priset i entreprenadkontraktet som får betydelse, utan även beställarens merkostnader för utökad organisation / projektnärvaro måste beaktas.
Missförstånd 2: Vid partnering förekommer inga ÄTA-arbeten
Vissa beställare tror felaktigt att valet av partnering automatiskt medför att det inte kan förekomma ÄTA-arbeten, störningar, eller andra fördyrningar i entreprenaden. Så är det naturligtvis inte. Den fördjupade samverkan som kommer ur valet av partnering medför säkert i många fall att frågor av detta slag kan lösas mellan parterna under entreprenadens gång. Dock innebär partneringavtalet inte att alla risker överförts på entreprenören. Tvärt om brukar riskfördelningen i grund och botten vara mycket lik den som följer av AB 04 / ABT 06, eftersom partneringavtalet normalt byggts utifrån något av dessa standardavtal.
Missförstånd 3: Partnering ställer samma krav på beställarens organisation som en vanlig totalentreprenad
Om partnering ska fungera såsom det är tänkt, kan inte beställaren hantera entreprenaden som en vanlig utförandeentreprenad eller totalentreprenad. Istället måste beställaren vara beredd att aktivt delta i projekteringsarbetet under den så kallade ”fas 1” (partsgemensam projekteringsfas). Under resterande del av projektet behöver beställaren också mer aktivt följa upp ekonomi, budgetar, projektstyrning samt aktivt arbeta på den fördjupade relationen med entreprenören. Detta ställer typiskt sätt större krav på beställaren och driver kostnader.
Missförstånd 4: Ett partneringavtal kostar ungefär lika mycket som ett vanligt entreprenadavtal
Att skriva ett partneringavtal är betydligt mer komplicerat än att skriva ett ”vanligt” entreprenadavtal. Till att börja med behöver man identifiera hur parterna vill arbeta under projektet och vilka särskilda frågor som behöver hanteras i den individuella entreprenaden. Man behöver också besluta om vilka standardavtal de olika faserna ska utgå ifrån samt hur många faser som ska finnas.
Därefter behöver stora delar av berörda standardavtal skrivas om. Ett antal förändringar görs då ofta i ABK 09, som används för fas 1. Det standardavtal som valts för utförandefasen (ofta AB 04 eller ABT 06) behöver förändras så pass mycket att merparten av vissa kapitel stryks och skrivs om. Gör man inte det, kommer standardavtalet med stor sannolikhet att motsäga partneringavtalet, vilket skapar embryon till tvister.
Slutligen måste ersättningsmekanismerna utformas i enlighet med det arbetssätt som parterna valt. Ofta innehåller dessa ersättningsmekanismer ett fast pris kombinerat med en rörlig del mot budget. Det är också vanligt förekommande att ett överskridande eller underskridande av budgeten leder till vissa ekonomiska konsekvenser för entreprenören, såsom till exempel incitament eller sanktioner.
För att ett partneringavtal med sådana ersättningsmekanismer ska fungera måste det innehålla mycket tydliga regler för hur fast del och budget ska kunna förändras. Missar man detta, blir man sittandes i ett avtal som inte kan tillämpas i praktiken och som riskerar att skapa helt orimliga situationer för någon av parterna. Det finns också risk för att en domstol jämkar delar av ett sådant avtal, om frågorna ställs på sin spets. En sådan jämkning innebär att de delar av avtalet som ger orimliga konsekvenser sätts ur spel. Osäkerhet beträffande detta skapar risk för parterna.
Ovanstående kan bli förhållandevis komplext. Den beställaren som väljer att upphandla en partneringentreprenad måste därför vara beredd på att investera i ett fungerande partneringavtal, framtaget av en entreprenadjurist med denna erfarenhet.
Missförstånd 5: Det spelar inte så stor roll om partneringavtalet innehåller otydligheter
En del beställare lägger inte ner så stor tid på sina partneringavtal, eftersom man ändå anser att eventuella problem kan klaras ut inom ramen för parternas utökade samverkan. Vi delar inte den bilden. Om parterna ingår ett otydligt avtal ökar risken för tvister markant. Tyvärr har vi stött på otydliga partneringavtal som gjort det omöjligt att sätta press på en part som valt att bryta mot avtalet. Vi har även stött på partneringavtal som givit entreprenören rätt att ta betalt för samma sak två gånger och andra partneringavtal som betagit entreprenören rätten att få ersättning för utfört arbete. Denna typ av avtal riskerar att skapa tvister.
Missförstånd 6: Den tekniska konsulten kan skriva partneringavtalet
I många fall låter beställaren den tekniska konsulten skriva partneringavtalet. Detta är så ogenomtänkt att det kan liknas vid att gå till rörmokaren för att laga en tand.
Särskilt problematiskt brukar ersättningsmekanismerna vara, som regelmässigt blir direkt felaktiga när de skrivs av någon som inte har juridisk kompetens. Fel i ersättningsmekanismerna kan få mycket stora konsekvenser för parterna. I vissa fall slår det till entreprenörens fördel, som har rätt att kräva betalt för mer än det arbete han utför. I andra situationer blir effekten den motsatta och entreprenören blir betagen sin rätt att få full ersättning för det arbete han utför. Det är också vanligt med motsägelser i avtalet, vilket skapar incitament för parterna att inleda en tvist.
Vår uppfattning är att den beställare som överväger att låta den tekniska konsulten skriva avtalet helst bör avstå ifrån att driva partneringprojekt överhuvudtaget.
Missförstånd 7: De flesta partneringavtal fungerar
Många partneringavtal på marknaden fungerar tyvärr inte. Det kan i bästa fall handla om ”olämpliga” skrivningar, såsom till exempel att införa långtgående sanktioner mot entreprenören istället för att fokusera på samverkan.
Men det kan också handla om betydligt värre misstag, såsom till exempel ej fungerande ersättningsmekanismer, otydligheter rörande kontraktshandlingar, otydligheter beträffande krav för att övergå från en fas till en annan, oklarheter rörande upphandlingskriterier vilket snedvrider konkurrensen, bristfällig och otydlig avtalsstruktur, felaktig hantering av ÄTA-arbeten / ändrade förutsättningar, m m.
För att säkerställa att projektet styrs av ett fungerande partneringavtal bör man alltid låta en entreprenadjurist med erfarenhet av partneringprojekt säkerställa avtalsinnehållet innan avtalet skrivs under.
Juridisk rådgivning kring partneringavtal
Den beställare som vill ingå ett partneringavtal måste vara beredd på att dels investera i ett bra avtal, dels investera i projektet genom en utökad och aktiv närvaro i projektet. Om beställaren inte är beredd att göra detta bör partnering inte väljas.
WA Advokatbyrå är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare med att upprätta partneringavtal som är anpassade för sitt ändamål och som skapar en god samverkan. Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska partneringavtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Ni kan samla ihop kollegor och vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.