En ständigt återkommande fråga i konsultansvarstvister är om ett skadeståndskrav har framställts inom de avtalade fristerna. Ofta finns någon form av skriftväxling mellan parterna inom tidsfristen, men utgör beställarens skrivelser till konsulten verkligen ett skadeståndskrav i juridisk bemärkelse? Ett avgörande från Göta hovrätt ger klarhet i vad som krävs.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring
Juridiska utgångspunkter
Ett krav preskriberas normalt tio år efter dess tillkomst, vilket följer av den allmänna regeln om preskription i 2 § preskriptionslagen. Genom preskriptionsavbrott återställs fristen för preskription, det vill säga en ny frist börjar löpa från dagen för preskriptionsavbrottet. Preskriptionsavbrott uppnås enligt 5 § preskriptionslagen bland annat genom att borgenären skickar ett skriftligt krav till gäldenären. Genom preskriptionsavbrott återställs preskriptionstiden, det vill säga en ny tioårsfrist börjar löpa.
I ABK 09 kap 5 § 6 återfinns en regel om så kallad korttidspreskription för beställarens krav på skadestånd mot konsulten. Regeln föreskriver alltså en kortare preklusionsfrist än vad som följer av den allmänna regeln i 2 § preskriptionslagen. Enligt ABK 09 kap 5 § 6 ska ett skadeståndskrav framställas skriftligen inom:
”[…] tre månader efter det att beställaren fått skälig anledning att anta att konsulten är ansvarig för skadan, dock senast nio månader efter det att beställaren fått kännedom om skadan.”
Enligt ABK 09 kap 5 § 6 löper alltså två tidsfrister parallellt med varandra; en räknat från tidpunkten då beställaren fick skälig anledning att anta att konsulten orsakat skadan och en från tidpunkten då skadan inträffade. Framställs inte krav på skadestånd inom dessa tidsfrister, förlorar beställaren rätten att kräva skadestånd. Bestämmelsen reglerar dock inte vilka krav som ställs på innehållet i skadeståndskravet, då dessa frågor regleras genom den bakomliggande civilrätten. Vad som krävs för att ett meddelande ska anses ha preskriptionsavbrytande verkan enligt bestämmelsen har nu prövats av Göta hovrätt i mål nr T 5649–24.
Bakgrund till tvisten
Beställaren och konsulten i målet hade ingått ett konsultavtal avseende mätansvarstjänster vid utförande av spår- och kontaktledningsbyte på järnvägsbanan mellan Borås och Varberg. Standardavtalet ABK 09 utgjorde del av parternas avtal.
Efter att det konstaterats att rälsförhöjningen var felaktig på delar av sträckan, ansåg beställaren att felet orsakats av konsulten. Beställaren skickade två e-postmeddelanden till konsulten inom tremånadersfristen; ett i november 2021 och ett i januari 2022. Följande framgår av de aktuella meddelandena.
Novembermeddelandet:
”Vi vill informera om att vi har gjort ett felaktigt utförande i produktion baserat på underlag distribuerad av er mätansvarig, E.E. E.E. har skickat underlag som använts i produktionen som inte var den slutgiltiga och korrekta bygghandlingen [som] var färdigställd. Detta har orsakat skada för oss.
De data E.E har skickat är xml data som är grund för framtagning av bygghandling (projekterat av TrV via Sweco), Systra vår projektör projekterat utifrån denna data.
Vi kommer med en formell skrivning kring detta baserat på kontrakten mellan oss, men vi vill meddela detta då det bör vara en försäkringsfråga.”
Januarimeddelandet:
”Enligt tidigare mail har C.C. uppfattningen att B.B. har orsakat LW en skada som skall anmälas som ett försäkringsärende enligt ABK09. Skadan har uppkommit då B.B. i egenskap av mätansvarig har lämnat fel underlag till LWs personal för spårriktningen som inneburit felaktiga rälsförhöjningar som behöver korrigeras i efterhand.
Skadans omfattningen är ännu ej känd och under utredning men vi ber er att anmäla skadan till ert försäkringsbolag och återkomma med skadenummer och kontaktuppgifter. Vår bedömning är att skadans omfattning är stor och kommer överstiga 120 prisbasbelopp.”
Frågan som hovrätten hade att pröva var om beställaren genom novembermeddelandet och/eller januarimeddelandet hade framställt krav på skadestånd.
Hovrättens prövning
Hovrätten konstaterade inledningsvis att januarimeddelandet i och för sig innehöll ett uttryckligt krav på ekonomisk ersättning. Domstolen frågade sig dock om grunden för kravet var tillräckligt tydligt angiven för att meddelande skulle kunna anses utgöra ett skadeståndskrav enligt ABK 09 kap 5 § 6.
ABK 09 kap 5 § 6 ger som bekant inte någon vägledning om vad som krävs för att ett giltigt krav ska anses vara framställt. Det framgår t ex inte av bestämmelsen i vad mån konsultens vårdslöshet (jfr ABK 09 kap 5 § 1) måste preciseras eller hur ingående den av konsulten orsakade skadan måste beskrivas. Hovrätten uppmärksammade, med hänvisning till NJA 2015 s. 862 (”Den uteblivna slutbesiktningen”), att preskriptionsbestämmelser ska tolkas restriktivt. Hovrätten hänvisade vidare till NJA 2005 s. 843 (”Behandlingsskadan”), där HD förklarat att det för preskriptionsavbrott av ett skadeståndsanspråk enligt 5 § preskriptionslagen bör vara tillräckligt att den skadelidande anger ett huvudsakligt händelseförlopp och klargör att denne har ett anspråk till följd av detta.
Hovrätten fann emellertid att högre krav ska ställas på ett preskriptionsavbrytande meddelande enligt ABK 09 kap 5 § 6 än vad som är fallet när 5 § preskriptionslagen tillämpas. Detta motiverades med att parterna vid konsultavtal förutsätts ha god kännedom om varandras förutsättningar och förhållanden inom ramen för vad som avtalats. Härtill framhöll hovrätten även att korttidspreskriptionens främsta syfte är att styra mot en snabb avveckling av fordringsförhållandet.
Vid bedömningen av om ett skadeståndskrav hade framställts, fann hovrätten att de två meddelandena (november- och januarimeddelandet) skulle läsas tillsammans. Av de båda meddelandena kunde följande utläsas: Att det avsåg järnvägssträckan Borås-Varberg som avsågs, att rälshöjningen var fel och att denna därför behövde åtgärdas, att det felaktiga utförandet var hänförligt till ett icke-slutligt och korrekt underlag som tillhandahållits av konsulten, att beställaren drabbats av skada (även om skadans omfattning ännu inte var känd). Hovrätten konstaterade mot bakgrund härav att krav på skadestånd framställts i rätt tid enligt ABK 09 kap 5 § 6.
Slutsatser
Ibland väljer beställaren medvetet att hålla tillbaka i det första meddelandet som skickas till en felprojekterande konsult. Det kan t ex bero på att projektet vid tidpunkten befinner sig i ett skede där projekteringsarbete fortfarande utförs. Samtidigt bör man då vara medveten om att det finns flera tidigare rättsfall där vaga resonemang om skadeståndskrav mot konsulter underkänts. Så skedde t ex i Svea hovrätts mål T 12355-18, där beställaren också skickade två separata meddelanden till konsulten. Här ansågs bland annat hänvisningen till en ”reklamation av utförd projektering” vara allt för vag för att utgöra ett skadeståndskrav.
En intressant reflektion rörande rättsfallet ovan är hovrättens resonemang om att kraven på tydlighet ökar när ABK 09:s korta preskriptionsfrister tillämpas, jämfört med sedvanlig preskription enligt preskriptionslagen. Även detta talar för att beställaren noggrant måste överväga hur man uttrycker sig när man framställer krav mot konsulten.
Givet omständigheterna i fallet framstår hovrättens slutsatser och resonemang sammantaget som rimliga. Även om man hade kunnat önska högre tydlighet i e-postmeddelandena delar vi hovrättens uppfattning om att e-postmeddelandena måste läsas ihop och att det då framgår att beställaren gör gällande ett skadeståndskrav. Detta förstärks ytterligare av de uttryckliga hänvisningarna till ansvarsförsäkringen.