by Torbjörn Wallin

VAD UTGÖR ETT SKADESTÅNDSKRAV?

by Torbjörn Wallin

Tidsfriser utan tydlig konsekvens

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring

Högsta domstolen har i den så kallade ”Brf Ida-domen” (NJA 2025 s 374) klargjort vad som gäller juridiskt vid en avtalad tidsfrist utan uttrycklig sanktion, dvs när avtalet inte förklarar vad som händer om man bryter mot tidsfristen. Frågan som Högsta domstolen prövade gällde huruvida en avtalad tidsfrist om tre månader för att framställa krav också innebar att ett skadeståndsanspråk var preskriberat om det framställdes efter tidsfristen.

 

Inledning

I svensk civilrätt återfinns regler om att den som vill göra gällande påföljder på grund av ett avtalsbrott måste meddela motparten detta inom en viss tid. Om så inte sker, riskerar parten förlora sin rätt att framställa krav, t ex förlora rätten att göra gällande fel eller skadestånd. En sådan bestämmelse återfinns i 29 § köplagen. Bestämmelsen ålägger köparen att inom skälig tid från tidpunkten då köparen fick kännedom om avtalsbrottet meddela motparten att det finns ett krav, t ex ett skadeståndsanspråk. Om skadeståndsanspråket då inte framställs inom skälig tid, förlorar köparen rätten att kräva skadestånd. Ytterligare exempel återfinns i 45 § kommissionslagen.  

Det mesta talar idag för att reklamationsskyldigheten är en allmän princip inom svensk rättstillämpning, vilken inte är begränsad endast till vissa lagar eller situationer. Detta framgår bland annat av NJA 2005 s. 142 ” Ränteskruven” och NJA 2018 s. 124 ”Flyget till Antalya”.  

Sammanfattat ger de civilrättsliga bestämmelserna uttryck för en allmän princip, innebärandes att det åligger den som avser framställa krav eller göra gällande andra påföljder på grund av avtalsbrott, att uppmärksamma sin motpart på detta inom skälig tid.

Oaktat ovanstående, förekommer det ofta att avtal anger olika tidsfrister inom vilka krav måste framställas. Detta kan röra särskilda frister som parterna fört in i sitt avtal, men sådana frister kan också återfinnas i olika standardavtal. Inom entreprenadjuridiken finns till exempel frister i AB 04 kap 5 § 20 och ABT 06 kap 5 § 21. Liknande frister återfinns även på andra ställen i AB-familjens avtal, t ex kap 7 § 11. Normalt är sådana avtalade frister okontroversiella, eftersom de brukar ange vad som blir konsekvensen om tidsfristen inte efterföljs, t ex genom att ett krav framställs efter att fristen löpt ut. Frågan i det nu aktuella målet är vad som händer om en avtalad frist inte uttryckligen anger vad som händer om man bryter mot den.

 

 

Bakgrund till tvisten

Bostadsrättsföreningen Ida i Malmö (”Föreningen”) ingick år 2014 avtal där HSB Malmö (”HSB”) åtog sig att utföra fastighetsförvaltning åt Föreningen. I detta ingick även ekonomisk förvaltning. Parternas avtal hänvisade till standardavtalet Allmänna bestämmelser för entreprenader inom fastighetsförvaltning och verksamhetsanknutna tjänster, ABFF 04.

Under avtalsperioden utsattes Föreningen för omfattande ekonomisk brottslighet, bland annat skedde betalningar från Föreningen till icke-existerande bolag. I anledning av detta krävde Föreningen skadestånd från HSB uppgående till ett belopp om cirka 55 miljoner kronor. Grunden för Föreningens krav var sammanfattat att HSB brustit i sin omsorgs- och lojalitetsplikt vid utförande av uppdraget som ekonomisk förvaltare samt agerat vårdslöst / grovt vårdslöst, och därigenom vållat Föreningen ekonomisk skada.

HSB bestred ansvar och invände bland annat att Föreningens skadeståndskrav framställts för sent och att kravet således var preskriberat.

 

 

Relevanta entreprenadrättsliga bestämmelser

För att underlätta för läsaren har de relevanta bestämmelserna i ABFF 04 nedan klippts in.

Av ABFF 04 p 27 framgår följande: ”Fel skall reklameras skriftligen utan dröjsmål efter det att beställaren märkt eller bort märka felet. Beställaren är ersättningsskyldig för den merkostnad som för sent framställd reklamation orsakat entreprenören.”

Härutöver framgår av ABFF 04 p 31 att ”Krav på felavhjälpande, prisavdrag, vite eller annat skadestånd skall skriftligen framställas senast tre månader efter det att förseningen, felet eller skadan upptäckts.”

Frågan som Högsta domstolen hade att ta ställning till var huruvida avsaknaden av ett skadeståndskrav inom den tidsfrist som anges i ABFF 04 punkt 31, innebar att Föreningens skadeanspråk var preskriberat. Eller annorlunda uttryckt; har Föreningen rätt att framställa krav mot HSB efter att tremånadersfristen löpt ut?  

 

 

Högsta domstolens bedömning

Högsta domstolen konstaterade att Föreningen inte behövde framställa sitt skadeståndskrav inom tremånadersfristen i ABFF 04 p 31, för att vara bevarade rätten att göra gällande kravet. Tidsfristen i ABFF 04 p 31 har således inte en prekluderande verkan och krav kan framställas även efter att fristen löpt ut. Utgångspunkten för Högsta domstolens bedömning togs i bestämmelsens ordalydelse, vilken visserligen föreskriver att krav ska framställas inom tre månader. Däremot saknar bestämmelsen en angivelse om rättsföljd för det fall krav inte framställs inom den givna tidsfristen, vilket låg till grund för Högsta domstolens slutsats.

Av intresse är att Högsta domstolen underströk att rättighetsavskärande regler i standardavtal ska tolkas restriktivt. Härvid hänvisades särskilt till domen i målet ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s 862.

Den avgörande faktorn vid domstolens bedömning rörande fristen i ABFF 04 punkt 31, var alltså avsaknaden av en uttrycklig sanktion i bestämmelsen. Domstolen jämförde den aktuella bestämmelsen med punkt 27 i ABFF 04, som innehåller en sådan uttrycklig sanktion. I punkt 27 anges nämligen att det följer ett merkostnadsansvar för den beställare som inte reklamerar inom angiven tidsfrist, jfr ”utan dröjsmål”. Bestämmelsen innehåller således en specificerad rättsföljd, vilket inte den nu aktuella punkt 31 gör.

Högsta domstolen uppmärksammade även den allmänna principen att reklamation måste ske inom skälig tid, eller inom annan avtalad tidsfrist. Domstolen framhöll att en avtalad tidsfrist, såsom den i punkt 31, inte per automatik innebär att kravet är för sent framställt om det framställts efter tidsfristen. Om tanken hade varit att bestämmelsen skulle ha en avskärande verkan, måste detta enligt Högsta domstolen framgå av avtalsbestämmelsen. Högsta domstolen påpekade därvid också att andra konsekvenser kan komma att bli aktuella vid händelse av sent framställda krav, t ex nedsättning av skadeståndets storlek.

Justitieråden i Högsta domstolen var emellertid inte eniga. Justitieråd Jonas Malmberg var skiljaktig och gjorde en annan bedömning av punkten 31 i ABFF 04, sammanfattat innebärandes att bestämmelsen utgjorde en avtalad precisering av begreppet ”skälig tid”. Föreningen hade således, enligt de skiljaktiga justitieråden, att framställa sitt anspråk inom den i punkten 31 angivna tidsfristen för att inte förlora rätten till skadestånd.

 

 

Slutsatser

Domen visar på vikten av att uttrycka sig tydligt i avtalstext. Detta gäller så klart alla som skriver eller förhandlar avtal, men även författarna av branschens standardavtal.

Undertecknade kan ge många exempel på otydligheter och ofullständigheter i andra standardavtal, vilket leder till tolkningsproblematik och osäkerhet för parterna. I vissa fall är avtalstexten otydlig i sig självt och i andra fall förekommer motstridigheter av rent strukturell natur, t ex på så sätt att standardavtalets författare inte har angivit hur olika bestämmelser förhåller sig till varandra.

Den nu aktuella domen får sannolikt betydelse inom entreprenadjuridiken och vid tolkning av andra AB-avtal, såsom AB 04, ABT 06 och ABK 09. Men även om dessa avtal innehåller flera oklarheter, framgår i vart fall vad som blir konsekvensen om olika tidsfrister överskrids. Troligare är därför att domen får konsekvenser för parter som skriver egna bestämmelser kopplade till tidsfrister. Lärdomen att ta med sig är att om man missar att ange vad som händer om fristen överskrids, riskerar sådana bestämmelser att bli verkningslösa.

 

by Torbjörn Wallin

Domstol sätter kompletthetskravet ur spel

En dom meddelad av Svea hovrätt har väckt starka reaktioner inom entreprenadbranschen, eftersom den i praktiken medför att kompletthetskravet sätts ur spel.

Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Ella Schäring

Inledning

För entreprenörer som räknar på ett förfrågningsunderlag är det avgörande att man vet vad som ska prissättas och att entreprenörerna prissätter samma saker och samma mängder. Annars blir anbuden inte jämförbara. Därför har olika regler införts i AB 04 och ABT 06 genom vilka kalkylförutsättningarna klargörs.

Beställaren kan välja att inkludera en mängdförteckning i förfrågningsunderlaget. Entreprenören prissätter då mängdförteckningen och anger á-priser för respektive kod/arbete. Vissa mängder kan vara så kallade reglerbara mängder, vilket förenklat skapar ett avtal där beställaren slutligen betalar för värdet av faktiskt utförda arbeten. Reglerbara mängder lämpar sig väl för exempelvis markentreprenader eftersom det i förväg kan vara svårt att veta vilka mängder som faktiskt kommer att hanteras.

Mängdförteckningen förutsätts vara komplett, vilket följer av det så kallade kompletthetskravet i MER-regelverket. Motsvarande kommer även till uttryck i AB 04 kap 1 § 3, där det anges att mängdförteckningen ska ges företräde vid motstridighet mot andra delar av förfrågningsunderlaget – alltså även sådana delar av förfrågningsunderlaget som har rangordnats högre än mängdförteckningen. Resonemanget vidareutvecklas sedan i kommentaren till AB 04 kap 1 § 3, där det klargörs att en utelämnad post i mängdförteckningen normalt innebär att den mängd som ska prissättas i anbudet är noll.

Bakgrund till entreprenadtvisten

Beställaren och entreprenören hade ingått ett entreprenadavtal om utförande av arbete med  spår-, räls- och växelbyte samt spår- och växelupprustning. Det var fråga om ett mängdkontrakt där bland annat AB 04, MER Anläggning, prissatt mängdförteckning och administrativa föreskrifter (AF-del) utgjorde avtalsinnehåll. Oenighet rådde mellan parterna om huruvida entreprenörens frånkopplingsarbete utgjorde ett tekniskt arbete eller ett administrativt sådant.

Entreprenören var av uppfattningen att det rörde sig om ett tekniskt arbete som skulle regleras genom kod BCB.33. Denna kod saknades i mängdförteckningen. Med hänvisning till kompletthetskravet i MER ansåg sig entreprenören ha rätt till ersättning för arbetet utöver kontraktssumman. Beställaren menade, å sin sida, att frånkopplingsarbetet var ett administrativt arbete som reglerades genom kod AFC.143 i AF-delen och därmed ingick i kontraktssumman. Till stöd för sin uppfattning hänvisade beställaren till AB 04 kap 1 § 2, som anger att kontraktshandlingarna kompletterar varandra. Beställaren menade att denna bestämmelse har företräde framför kompletthetkravet i MER.

Hovrättens bedömning

I det aktuella fallet kom hovrätten fram till att det inte saknades någon kod i parternas avtal eftersom frånkopplingsarbetet hade kravställts under koden AFC.143 i AF-delen. Därmed fann hovrätten att entreprenören hade ersatts för arbetena genom kontraktssumman.

Vid sin bedömning av vilken kontraktshandling arbetet skulle placeras i, förhöll sig hovrätten till vad arbetet i fråga huvudsakligen syftat till samt i vilken grad det handlat om ett tekniskt arbete eller ett arbete av mer administrativ karaktär. I detta avseende fann hovrätten att frånkopplingsarbetet huvudsakligen syftat till att skydda personalen som jobbar vid spåren. Mot bakgrund av detta konstaterade hovrätten att beställaren kravställt frånkopplingsarbetena genom avtalstexter i AF-delen.

Än mer intressant är att hovrätten även valde att göra ett uttalande obiter dictum baserat på ett hypotetiskt scenario där frånkopplingsarbetet i stället hade varit av teknisk karaktär, och därmed rätteligen borde ha placerats i mängdförteckningen. Hovrätten hänvisade därvid till kompletteringsregeln i AB 04 kap 1 § 2, av vilken det följer att ett arbete inte behöver redovisas på mer än ett ställe i kontraktshandlingarna. Den omständighet att frånkopplingsarbetet återfanns i AF-delen, även om det varit att betrakta som ett arbete av teknisk karaktär, innebar enligt hovrätten att arbetet ändock hade ingått i kontraktsarbetena i det hypotetiska scenariot. Till stöd för sitt resonemang hänvisade hovrätten till rangordningsregeln i AB 04 kap 1 § 3 och anförde att eftersom AB 04 har företräde framför mät- och ersättningsregler ingår frånkopplingsarbetet i kontraktsarbetena oaktat om det kravställts felaktigt.

Hovrätten resonerade vidare om ”en i systemet inbyggd motsättning mellan kompletteringsregeln i AB 04 och kompletthetskravet i MER, vilken försvårar tillämpningen i det tänkta fallet då ett tekniskt krav felaktigt placerats under en administrativ kod.” Lösningen på den inbyggda motsättningen, ansåg hovrätten, var att ge bestämmelsen i AB 04 kap 1 § 2 företräde framför kompletthetskravet.

Slutsatser

Den ordning som Svea hovrätt förespråkar i det hypotetiska uttalandet omkullkastar den sedan länge härskande uppfattningen om att kompletthetskravet gäller för mängdförteckningar. Kompletthetskravet ger mängdförteckningen en särställning i förfrågningsunderlaget och entreprenadavtalet, eftersom mängdförteckningen i sig självt förutsätts utgöra en fullständig förteckning över vilka arbeten som ska prissättas. Koder som borde ha angivits, men saknas, i mängdförteckningen ersätts från noll, vilket ger entreprenören rätt till ytterligare ersättning. Beställaren får således bära risken för att entreprenadarbetena under dessa koder senare upphandlas utan konkurrens, vilket i sig är en rimlig ordning.

Undertecknade delar inte hovrättens uppfattning om att det skulle föreligga en ”i systemet inbyggd motsättning mellan kompletteringsregeln i AB 04 och kompletthetskravet i MER”. Regeln i AB 04 kap 1 § 2 (den så kallade kompletteringsregeln) anger att kontraktshandlingarna kompletterar varandra, vilket sammanfattat innebär att sådant som står angivet i en kontraktshandling med längre rang inte behöver upprepas i kontraktshandlingar med högre rang. Att tolka denna regel som att kravet på kompletthet i mängdförteckningen ska sättas ur spel, är att dra resonemanget för långt.

Hovrättens resonemang rörande motstridigheter mellan AB 04 och MER går inte heller riktigt ihop, eftersom kompletthetskravet även kan utläsas ur AB 04 kap 1 § 3 och dess kommentarstext. Istället verkar hovrätten endast förhålla sig till MER. Det finns enligt undertecknades mening inget stöd i AB 04 för att regeln i kap 1 § 2 ska gälla framför kap 1 § 3 sista stycket (inklusive dess kommentarstext), där sistnämnda regel är ett uttryck för kompletthetsregeln i mängdförteckningar. Om reglerna läses tillsammans och avtalet tillämpas som en sammanhängande enhet, bör slutsatsen istället bli det motsatta.

Det kan även ifrågasättas om hovrätten verkligen funderat över vad domstolens synsätt får för konsekvenser på entreprenadupphandlingar. Vinner hovrättens föreslagna lösning genomslag i rättspraxis, kommer entreprenörer nödgas att ta höjd för att mängdförteckningen inte är komplett i sin prissättning av entreprenaden. Risk finns då för att glömda koder kan kompenseras genom att höja priserna för andra koder. Entreprenörernas anbud blir därmed svårare att jämföra och det finns risk för att beställaren får betala ett högre pris än vad han rätteligen skulle betalat.

Hovrättens dom är nu överklagad till Högsta domstolen. Det återstår att se om domen står sig.