Konsult och beställare bundna av ABK-avtal på grund av agerande
En beställare riktade skadeståndskrav för fel i bygghandlingar mot en konsult trots att parterna inte ingått något skriftligt avtal. Konsulten invände att parterna inte hade något avtalsförhållande och att beställaren därför saknade möjlighet att framställa krav. Beställaren gjorde gällande att parterna ingått ett avtal genom deras agerande och konsultens passivitet. Hovrätten gick slutligen på beställarens linje och fastslog att parterna hade ingått ett avtal med samma innehåll som ett konsultavtal mellan andra parter och att beställaren därför hade rätt till skadestånd enligt ABK 96.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Avtalsingående och standardavtal
Ett avtal uppstår normalt genom att anbud och accept utväxlas mellan parterna; i entreprenadsammahang vanligtvis genom att beställaren accepterar entreprenörens anbud. Centralt i den allmänna avtalsrätten är den så kallade viljeteorin, vilken innebär att båda parter blir bundna av ett avtal eftersom de båda uttryckt en vilja att bli bundna. I vissa fall kan dock avtalsbundenhet uppstå utan en uttryckt viljeförklaring, vilket kan skapa osäkerhet under en entreprenad.
Ett exempel på detta är konkludent handlande, där en part genom sitt agerande/handlande ger uttryck för att man anser att ett avtal har ingåtts. Exempelvis kan en anbudsmottagare börja uppfylla de förpliktelser som anbudsgivaren uppställt. Om anbudsgivaren då förhåller sig passiv istället för att påpeka att parterna inte har ett avtal, kan parterna anses bundna av avtalet trots att det inte finns någon uttrycklig accept av anbudet.
Muntliga avtal medför ofta praktiska problem och osäkerhet eftersom det kan vara svårt att bevisa både att ett avtal existerar och vad som i sådant fall utgör avtalsinnehåll. Det är därför alltid säkrast att ingå skriftliga avtal. För att ett standardavtal – såsom till exempel AB 04, ABT 06 eller ABK 09 – ska vara del av ett avtalsförhållande krävs i de flesta fall att parterna uttryckligen hänvisar till standardavtalet i sitt skriftliga avtal eller på annat sätt tydligt kommer överens om att standardavtalet ska tillämpas.
Bakgrund i målet
Mål T 1234-23 vid Hovrätten för Västra Sverige rörde en större byggnation med flera olika delar där ett moderbolag, dess dotterbolag och en region ägde varsin del i byggnadsprojektet. Dotterbolaget hade ingått ett uppdragsavtal som anslöt till ABK 96 med en konsult. Detta konsultuppdrag, som i målet har benämnts ”Uppdragsavtalet”, omfattade att ta fram projekthandlingar inklusive bland annat bygghandlingar.
Moderbolaget ingick senare ett avtal med regionen som i målet har benämnts ”Avsiktsförklaringen”. Av Avsiktsförklaringen framgick bland annat att regionen och moderbolaget/dotterbolaget skulle vara byggherrar för egen del, det vill säga att de skulle äga och svara för sina respektive delar i det totala byggnadsprojektet.
I förhållande till den del av byggnadsprojektet som regionen ägde, innehöll bygghandlingarna som konsultbolaget tagit fram fel. Regionen riktade därför ett skadeståndskrav mot konsultbolaget. Eftersom regionen inte var part i det skriftliga Uppdragsavtalet prövade hovrätten frågan om regionen kunde anses ha ingått ett avtal med konsultbolaget som motsvarade det uppdragsavtal som konsultbolaget ursprungligen hade ingått med dotterbolaget.
Hovrättens bedömning
Hovrätten kom fram till att regionen och konsultbolaget ingått ett avtal motsvarande Uppdragsavtalet, trots att det inte fanns något skriftligt avtal mellan dessa parter. För att komma fram till denna slutsats vägde hovrätten samman flera omständigheter som tillsammans indikerade att regionen var självständig avtalspart till konsultbolaget.
Hovrätten lyfte därvid bland annat fram att:
– regionen fick en alltmer självständig roll gentemot konsultbolaget efter Avsiktsförklaringen,
– byggprojektet hanterades som två separata projekt,
– konsultbolaget upprättade handlingar åt både moderbolaget/dotterbolaget samt regionen,
– konsultbolaget satte regionens logotyp på de ritningar som avsåg regionens del av byggnadsprojektet,
– konsultbolaget föreslog separata prisjusteringar för respektive uppdrag i ett e-postmeddelande,
– konsultbolaget fakturerade direkt till regionen, samt att
– både regionen och moderbolaget/dotterbolaget angavs som kunder på konsultbolagets hemsida.
Dessutom beaktade hovrätten att konsultbolaget efter regionens reklamation dröjde flera månader med att invända mot regionens behörighet att reklamera fel, vilket hovrätten menade gav stöd för att konsultbolaget uppfattat att regionen var en självständig part.
Hovrätten ansåg vidare att konsultens invändning om att det inte finns något skriftligt avtal mellan parterna saknade betydelse i sammanhanget, eftersom det inte är ovanligt att konsultavtal är muntliga.
I målet var regionen och konsultbolaget eniga om att ABK 96 skulle tillämpas i avtalsförhållandet mellan dem, för det fall domstolen skulle komma fram till att ett sådant avtalsförhållande förelåg.
Slutsatser
Domen är ett uttryck för principerna i den allmänna avtalsrätten, sammanfattat innebärandes att ett avtal kan ingås utan skriftligt underlag om parterna agerar såsom att ett avtal existerar (konkludent handlande). I domen var tvistefrågan om det fanns ett avtalsförhållande eller inte mellan parterna, men det är inte ovanligt att en beställare eller entreprenörs agerande under entreprenadtiden på olika sätt kan få avtalsverkan i förhållande till ett befintligt skriftligt avtal mellan parterna. Det kan till exempel handla om att parterna väljer att hantera en viss fråga på ett annat sätt än vad som stipuleras i det skriftliga entreprenadavtalet.
För att undvika sådan avtalsbundenhet är det viktigt att fundera igenom vilka signaler ens egna handlingar skickar till den andre parten. Det är också tillrådligt att invända om den andre partens handlingar indikerar att denne uppfattar att ett avtal ingåtts eller att ett befintligt avtal förändrats. Sådan invändning kan enklast göras genom att skriftligen klargöra att man själv är av motsatt uppfattning. Domen är intressant eftersom den ger konkreta exempel på ageranden som – enskilt eller tillsammans – kan innebära att ett avtal ingåtts genom konkludent handlande.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Beställarens rätt att häva entreprenadavtal vid dröjsmål
Om en avtalspart gör sig skyldig till allvarligare avtalsbrott inträder normalt hävningsrätt för den drabbade parten. Hävningen kan lite förenklat ses som en sista utväg och kombineras vanligtvis med ett skadestånd mot den part som brutit mot avtalet. I AB-familjens avtal regleras hävningsrätten i kapitel 8 och Svea hovrätt har i ett avgörande klargjort vissa viktiga frågor kopplade till dessa bestämmelser.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Svea hovrätt prövade i målet T 8169-19 om beställarens hävning av ett entreprenadavtal var befogad eller inte. Hävningen hade gjorts med stöd av ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1, vars innehåll redogörs för mer utförligt nedan. Om en hävning anses vara obefogad innebär det att den hävande parten har gjort sig skyldig till ett väsentligt avtalsbrott genom att häva entreprenadavtalet utan grund. Detta föranleder normalt skadeståndsskyldighet, som t ex kan omfatta entreprenörens uteblivna vinst i anledning av hävningen, m m.
Beställarens rätt att häva entreprenadavtalet på grund av försening
Enligt ABT 06 kap. 8 § 1 pt. 1 har beställaren rätt att häva entreprenadavtalet avseende återstående arbeten om:
”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden under förutsättning dels att förseningen inte beror på omständigheter som berättigar till tidsförlängning dels att en försening av färdigställandet skulle medföra väsentlig olägenhet för beställaren”.
Det nu sagda innebär att följande tre förutsättningar behöver vara uppfyllda för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal baserat på ABT 06:
- Det ska röra sig om ett förväntat dröjsmål av entreprenadens avtalade färdigställande.
- Entreprenören ska inte vara berättigad till tidsförlängning.
- Förseningen av entreprenadens färdigställande måste medföra en väsentlig olägenhet för beställaren.
Den första förutsättningen – ”ett förväntat dröjsmål” – syftar på ett befarat eller förväntat avtalsbrott, dvs att entreprenören förväntas bli försenad. Den andra förutsättningen medför att det behöver göras en prövning om entreprenören har rätt till tidsförlängning enligt ABT 06 kap. 4 §§ 2 eller 3. Den tredje förutsättningen innebär att det måste göras en väsentlighetsbedömning avseende den olägenhet förseningen förväntas orsaka för beställaren.
Det var således dessa tre steg som hovrätten gick igenom i sina domskäl. För fullständighets skull kan tilläggas att motsvarande hävningsgrund i AB 04 är utformad på samma sätt.
Hovrätten prövade om bestämmelsen endast omfattar förväntade dröjsmål
Inledningsvis berördes frågan om det förelåg ”ett förväntat dröjsmål”, dvs om ”entreprenaden har försenats så att den uppenbarligen inte kan färdigställas inom kontraktstiden”. I förevarande fall konstaterade domstolen att entreprenaden redan var försenad med nästan sju månader i förhållande till kontraktstiden. Detta innebar att beställarens hävning av entreprenadavtalet grundade sig i ett redan inträffat dröjsmål och inte ett förväntat dröjsmål. Hovrätten prövade därför om bestämmelsen endast rymmer förväntade dröjsmål (såsom står i den ovan citerade avtalstexten) eller om redan inträffade – faktiskt konstaterade – dröjsmål också omfattas av bestämmelsen.
Hovrätten fastslog att det visserligen inte rörde sig om ett förväntat dröjsmål enligt bestämmelsens ordalydelse, men konstaterade därefter att det vore rimligt att de förutsättningar som gäller för hävningsrätt vid ett förväntat – dvs ännu icke inträffat – dröjsmål också är tillämpliga vid ett konstaterat dröjsmål. Denna slutsats medförde att hovrätten kunde gå vidare och pröva de övriga förutsättningarna, i syfte att avgöra om det rörde sig om en befogad hävning av entreprenaden eller inte.
Hade entreprenören rätt till tidsförlängning?
Nästa steg blev då att avgöra om entreprenören hade rätt till tidsförlängning. Om så skulle vara fallet, hade detta medfört att beställaren saknat rätt att häva entreprenadavtalet.
Entreprenören hävdade att beställaren lämnat en felaktig uppgift om möjligt energiuttag genom att ange ett maximivärde för energiuttag. Av denna anledning ansåg sig entreprenören vara berättigad till tidsförlängning. Hovrätten bedömde att det faktum att energiuttaget hade angivits som ett maximivärde, medförde att det var fråga om ett gränsvärde och inte en uppgift om ett sakförhållande. Det var således inte fråga om en felaktig uppgift och entreprenören hade följaktligen inte rätt till förlängning av kontraktstiden.
Väsentlighetsrekvisitet
Slutligen prövade hovrätten om förseningen kunde anses medföra en väsentlig olägenhet för beställaren. Initialt kan framhållas att hovrätten anförde att det är beställaren som har bevisbördan för att olägenheten är väsentlig.
Hovrätten fastslog att det måste göras en bedömning i varje enskilt fall, baserat på t ex beställarens intressen av kontraktsarbetenas avtalsenliga färdigställande och entreprenadens status. Det faktum att entreprenaden vid hävningstillfället var nästan sju månader försenad, ansågs dock vara tillräckligt för att uppfylla väsentlighetsrekvisitet. Dessutom stärktes detta upp med argument om att beställaren – som var en kommun – inte kunde ta vissa anläggningar i anspråk i tid på grund av entreprenörens dröjsmål.
Hovrätten konstaterade således, med hänvisning till ovanstående, att beställarens hävning var befogad.
Sammanfattning
Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att det – vid tillämpning av ABT 06 kap 8 § 1 pt. 1 – inte enbart behöver röra sig om ett förväntat dröjsmål för att beställaren ska ha rätt att häva ett entreprenadavtal. Även ett redan inträffat dröjsmål ryms enligt hovrätten i bestämmelsen. En slutsats som kan dras utifrån avgörandet är således att ett förväntat dröjsmål enbart bör ses som en minimigräns för när bestämmelsen är tillämplig.
Vår uppfattning är att entreprenörens invändning om att endast förväntade avtalsbrott – men inte faktiskt konstaterade avtalsbrott – skulle berättiga till hävningsrätt, är något långsökt. Det är därför föga förvånande att hovrätten dömt som man gjort.
Juridisk rådgivning kring entreprenad- och konsultavtal
Är ni beställare av ett entreprenadprojekt och behöver rådgivning för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.
Domstol klargör begreppet ”tredje man” i AB-familjens avtal
”Tredje man” anses i allmänt juridiskt språkbruk syfta på var och en som inte är part till ett visst avtal. Föreningen Byggandets Kontraktskommitté (BKK) tänkte sig dock någonting annat när de skrev standardavtalen AB 04 och ABT 06, vilka utgör ryggraden i den svenska entreprenadjuridiken. Genom ett så kallat förtydligande, har BKK givit begreppet ”tredje man” en annan innebörd som sammanfattat innebär att den som har ett annat avtalsförhållande med beställaren inte ska anses vara tredje man. Svea hovrätt har i en dom klargjort att begreppet ”tredje man” ska tolkas på ett annat sätt än vad BKK anser.
Av advokat Sven Albinsson och jur.kand. Amanda Karman
Bakgrund i hovrättsdomen
Svea hovrätt prövade i mål T 13155-20 om beställaren hade rätt att regressvis rikta ett skadeståndskrav mot entreprenören för en skada som drabbat en hyresgäst till beställaren på grund av entreprenörens arbeten. Beställaren åberopade bland annat AB 04 kap 5 § 13 som reglerar beställarens och entreprenörens inbördes ansvar för skador som orsakas tredje man till följd av entreprenaden. Enligt bestämmelsen ska entreprenören i vissa fall hålla beställaren skadeslös för sådana skador.
Entreprenörens ansvar för skador som orsakas tredje man
Av AB 04 kap 5 § 13 framgår bland annat följande (notera att endast relevanta delar av bestämmelsen har citerats):
”Entreprenören är i förhållande till beställaren ansvarig för dennes skadeståndsskyldighet gentemot tredje man till följd av entreprenaden.
Entreprenören är dock fri från skadeståndsskyldighet enligt föregående stycke, om han kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.”
Ovanstående reglering får relevans om tredje man – exempelvis en granne – riktar krav mot beställaren grundat i störningar som entreprenaden orsakat.
En grundläggande förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig är att den skadelidande rent juridiskt klassificeras som en ”tredje man”. För att entreprenören ska bli skyldig att hålla beställaren skadeslös krävs också att beställaren faktiskt har en lagstadgad eller avtalad skyldighet att ersätta den tredje mannen/skadelidande för skadan. Entreprenören är dock fri från ansvaret att hålla beställaren skadeslös om han kunnat visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan.
Begreppet “tredje man”
För att avgöra om beställaren hade en rätt att regressvis kräva skadestånd från entreprenören med stöd av AB 04 kap 5 § 13, prövade hovrätten om den skadelidande (beställarens lokalhyresgäst) ansågs vara en tredje man i AB 04:s bemärkelse. För att kunna avgöra detta behövde hovrätten fastställa vad som innefattas i begreppet ”tredje man” vid tillämpning av bestämmelsen.
Inledningsvis konstaterade hovrätten att någon gemensam partsavsikt inte hade visats eftersom det inte fanns några omständigheter som indikerade hur parterna uppfattade bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13. Därefter gick hovrätten vidare med att tolka bestämmelsen objektivt med utgångspunkt i ordalydelsen.
Vid tolkningen av ordalydelsen förhöll sig hovrätten inledningsvis till ett så kallat ”förtydligande” som BKK publicerade år 2012. Av ”förtydligandet” framgår att avsikten med bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 varit att den inte skulle omfatta skadeståndskrav mot beställaren som har sin grund i dennes avtalsförhållanden. Det innebär att BKK inte tänkt sig att krav från beställarens hyresgäster skulle omfattas av bestämmelsen, dvs att beställarens hyresgäster inte ska betraktas som tredje man i AB-avtalens bemärkelse. En sådan tolkning hade inneburit att hyresgästen i detta fall inte skulle anses vara tredje man och att bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 därmed inte skulle kunna tillämpas.
Hovrätten uttryckte därefter – oaktat att förtydligandet ger en klar och tydlig vägledning – att det är relevant att beakta vilken betydelse begreppet ”tredje man” kan anses ha i allmänt språkbruk. I allmänt juridiskt språkbruk avses med begreppet ”tredje man” var och en som inte är part i det aktuella avtalet (dvs alla förutom beställaren och entreprenören). Enligt hovrätten spelar det inte någon roll att BKK inte medger detta synsätt, eftersom innebörden av ”tredje man” är klar. Den allmänna innebörden av ”tredje man” strider inte heller mot systematiken eller övriga bestämmelser i AB 04, konstaterade hovrätten.
Med bakgrund i ovanstående kom hovrätten fram till att lokalhyresgästen i detta fall ansågs vara en tredje man. Bestämmelsen i AB 04 kap 5 § 13 kunde således tillämpas.
Beställarens skadeståndsskyldighet gentemot tredje man
I nästa steg prövade hovrätten om beställaren faktiskt varit skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen i första ledet, dvs om beställaren hade någon juridisk grund för att betala ut det skadestånd till hyresgästen som denne gjort.
I aktuellt fall hänvisade beställaren i första hand till att skadeståndsskyldigheten grundades på 12 kap 16 § jordabalken med hänvisning till 12 kap 11 § jordabalken. Härvid åligger det ett s k presumtionsansvar för hyresvärden som innebär att hyresgästen har rätt till ersättning av hyresvärden för skada som uppstår i nyttjanderätten utan hyresgästens vållande. Följande gäller dock inte om hyresvärden förmår visa att bristen inte beror på dennes försummelse. Denna bestämmelse – precis som många andra av reglerna i 12 kap jordabalken – är således formulerad till hyresgästens fördel.
För att beställaren inte ska ”komma undan” med att regressvis rikta skadeståndsanspråk mot entreprenören – istället för att försöka visa på att bristen inte beror på dennes försummelse – menade hovrätten att det ska ställas ett högt beviskrav på den utredning som beställaren åberopar inom ramen för AB 04 kap 5 § 13; alltså beställarens bevis för sin skadeståndsskyldighet gentemot tredje man.
Beställaren och hyresgästen hade i aktuellt fall träffat en överenskommelse om de saneringskostnader som hyresgästen drabbats av till följd av entreprenörens arbeten. Hovrätten konstaterade dock att den bevisning som lagts fram avseende beställarens försummelse inte var tillräcklig för att det skulle anses vara visat att beställaren varit skadeståndsskyldig gentemot hyresgästen enligt bestämmelserna i jordabalken.
Med hänvisning till ovanstående ansågs beställaren inte ha rätt att regressvis få betalt av entreprenören för skadan hos tredje man, i vart fall inte med stöd av AB 04 kap 5 § 13. Hovrätten gick därefter vidare med att pröva om beställaren hade en rätt till skadestånd enligt AB 04 kap 5 § 11. Hovrätten kom därvid fram till att den bevisning som åberopats inte styrkte att entreprenören avvikit från vad som föreskrivits i kontraktshandlingarna, att det förelegat något fel i entreprenadarbetena, att utförandet avvikit från kravet på fackmässighet eller att entreprenören agerat vårdslöst. Beställaren ansågs därför inte ha rätt till någon ersättning från entreprenören för det skadestånd som denne betalat till hyresgästen.
Entreprenadsrättsliga slutsatser
Med utgångspunkt i hovrättsavgörandet kan konstateras att begreppet ”tredje man” i standardavtalet AB 04 ska anses innefatta var och en som inte är part i det aktuella entreprenadavtalet. Detta överensstämmer enligt vår uppfattning väl med den bakomliggande civilrätten och förtydligandet är välkommet. En trolig konsekvens av avgörandet är att vi kommer se allt fler beställare som åberopar bestämmelsen framöver, eftersom bestämmelsen genom avgörandet visat sig vara tillämplig på fler situationer än vad många i branschen tidigare uppfattat.
Möjligtvis har BKK tänkt sig att krav enligt AB 04 kap 5 § 13 ska vara av mer grannerättslig karaktär, såsom t ex när en granne eller annan utomstående riktar krav mot beställaren med stöd av miljöbalken. Om detta nu varit BKK:s avsikt, borde det dock ha varit en enkel sak att uttrycka detta i avtalstexten.
Hovrättsavgörandet väcker även frågor kring värdet av BKK:s så kallade ”förtydliganden” (som alltså är separata publikationer) samt kommentarerna i standardavtalen (kursiv text). Av annan rättspraxis kan slutsatsen dras att BKK:s kommentarer i standardavtalen i praktiken har samma status som avtalstext; detta trots att de i vissa fall motsäger avtalstexten som de avser att ”kommentera” och trots att de i vissa fall tillför otydlighet snarare än tydlighet. Vi anser att Svea hovrätts dom är ännu ett exempel på att AB-familjens avtal inte är frikopplade från övrig civil- och avtalsrätt, utan ska tolkas och tillämpas som andra standardavtal inom svensk rättstillämpning.
Entreprenadrättslig rådgivning
Har ni som beställare av ett entreprenadprojekt behov av rådgivning i entreprenadrätt för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Entreprenadrättslig rådgivning
Har ni som beställare av ett entreprenadprojekt behov av rådgivning i entreprenadrätt för att reda ut lagliga aspekter kring projektet kan ni vända er till WA Advokatbyrå. Vi är experter inom entreprenadrätt och bistår regelbundet beställare inom kommun, privata fastighetsägare eller samhällsbyggnadsbolag.
Vi bistår också regelbundet entreprenörer med att granska avtal för att identifiera risker och i vissa fall möjligheter som uppstår på grund av beställarens oklarheter.
Vårt utbildningserbjudande inom entreprenadjuridik
WA Advokatbyrå erbjuder företagsanpassade kurser inom entreprenadjuridik med grund- och fortsättningskurser samt kurser inom något utvalt specifikt område. Samla ihop kollegor så tar vi tar fram en utbildning som är anpassad efter just de juridiska frågeställningar som er organisation vill fördjupa sig i.
Våra kurser/utbildningar vänder sig till dig som vill kompetensutvecklas inom ditt yrke och regelbundet kommer i kontakt med entreprenad- och konsulträtt. Kanske arbetar du på fastighetsägarsidan som anställd eller konsult. Du kan t ex ha en chefsbefattning, arbeta som bolagsjurist, förvaltare eller på samhällsbyggnadssidan inom en kommun.