Avtalsingående och standardavtal

Ett avtal uppstår normalt genom att anbud och accept utväxlas mellan parterna; i entreprenadsammahang vanligtvis genom att beställaren accepterar entreprenörens anbud. Centralt i den allmänna avtalsrätten är den så kallade viljeteorin, vilken innebär att båda parter blir bundna av ett avtal eftersom de båda uttryckt en vilja att bli bundna. I vissa fall kan dock avtalsbundenhet uppstå utan en uttryckt viljeförklaring, vilket kan skapa osäkerhet under en entreprenad.

Ett exempel på detta är konkludent handlande, där en part genom sitt agerande/handlande ger uttryck för att man anser att ett avtal har ingåtts. Exempelvis kan en anbudsmottagare börja uppfylla de förpliktelser som anbudsgivaren uppställt. Om anbudsgivaren då förhåller sig passiv istället för att påpeka att parterna inte har ett avtal, kan parterna anses bundna av avtalet trots att det inte finns någon uttrycklig accept av anbudet.

Muntliga avtal medför ofta praktiska problem och osäkerhet eftersom det kan vara svårt att bevisa både att ett avtal existerar och vad som i sådant fall utgör avtalsinnehåll. Det är därför alltid säkrast att ingå skriftliga avtal. För att ett standardavtal – såsom till exempel AB 04, ABT 06 eller ABK 09 – ska vara del av ett avtalsförhållande krävs i de flesta fall att parterna uttryckligen hänvisar till standardavtalet i sitt skriftliga avtal eller på annat sätt tydligt kommer överens om att standardavtalet ska tillämpas.

Bakgrund i målet

Mål T 1234-23 vid Hovrätten för Västra Sverige rörde en större byggnation med flera olika delar där ett moderbolag, dess dotterbolag och en region ägde varsin del i byggnadsprojektet. Dotterbolaget hade ingått ett uppdragsavtal som anslöt till ABK 96 med en konsult. Detta konsultuppdrag, som i målet har benämnts ”Uppdragsavtalet”, omfattade att ta fram projekthandlingar inklusive bland annat bygghandlingar.

Moderbolaget ingick senare ett avtal med regionen som i målet har benämnts ”Avsiktsförklaringen”. Av Avsiktsförklaringen framgick bland annat att regionen och moderbolaget/dotterbolaget skulle vara byggherrar för egen del, det vill säga att de skulle äga och svara för sina respektive delar i det totala byggnadsprojektet.

I förhållande till den del av byggnadsprojektet som regionen ägde, innehöll bygghandlingarna som konsultbolaget tagit fram fel. Regionen riktade därför ett skadeståndskrav mot konsultbolaget. Eftersom regionen inte var part i det skriftliga Uppdragsavtalet prövade hovrätten frågan om regionen kunde anses ha ingått ett avtal med konsultbolaget som motsvarade det uppdragsavtal som konsultbolaget ursprungligen hade ingått med dotterbolaget.

Hovrättens bedömning

Hovrätten kom fram till att regionen och konsultbolaget ingått ett avtal motsvarande Uppdragsavtalet, trots att det inte fanns något skriftligt avtal mellan dessa parter. För att komma fram till denna slutsats vägde hovrätten samman flera omständigheter som tillsammans indikerade att regionen var självständig avtalspart till konsultbolaget.

Hovrätten lyfte därvid bland annat fram att:

• regionen fick en alltmer självständig roll gentemot konsultbolaget efter Avsiktsförklaringen,

• byggprojektet hanterades som två separata projekt,

• konsultbolaget upprättade handlingar åt både moderbolaget/dotterbolaget samt regionen,

• konsultbolaget satte regionens logotyp på de ritningar som avsåg regionens del av byggnadsprojektet,

• konsultbolaget föreslog separata prisjusteringar för respektive uppdrag i ett e-postmeddelande,

• konsultbolaget fakturerade direkt till regionen, samt att

• både regionen och moderbolaget/dotterbolaget angavs som kunder på konsultbolagets hemsida.

Dessutom beaktade hovrätten att konsultbolaget efter regionens reklamation dröjde flera månader med att invända mot regionens behörighet att reklamera fel, vilket hovrätten menade gav stöd för att konsultbolaget uppfattat att regionen var en självständig part.

Hovrätten ansåg vidare att konsultens invändning om att det inte finns något skriftligt avtal mellan parterna saknade betydelse i sammanhanget, eftersom det inte är ovanligt att konsultavtal är muntliga.

I målet var regionen och konsultbolaget eniga om att ABK 96 skulle tillämpas i avtalsförhållandet mellan dem, för det fall domstolen skulle komma fram till att ett sådant avtalsförhållande förelåg.

Slutsatser

Domen är ett uttryck för principerna i den allmänna avtalsrätten, sammanfattat innebärandes att ett avtal kan ingås utan skriftligt underlag om parterna agerar såsom att ett avtal existerar (konkludent handlande). I domen var tvistefrågan om det fanns ett avtalsförhållande eller inte mellan parterna, men det är inte ovanligt att en beställare eller entreprenörs agerande under entreprenadtiden på olika sätt kan få avtalsverkan i förhållande till ett befintligt skriftligt avtal mellan parterna. Det kan till exempel handla om att parterna väljer att hantera en viss fråga på ett annat sätt än vad som stipuleras i det skriftliga entreprenadavtalet.

För att undvika sådan avtalsbundenhet är det viktigt att fundera igenom vilka signaler ens egna handlingar skickar till den andre parten. Det är också tillrådligt att invända om den andre partens handlingar indikerar att denne uppfattar att ett avtal ingåtts eller att ett befintligt avtal förändrats. Sådan invändning kan enklast göras genom att skriftligen klargöra att man själv är av motsatt uppfattning. Domen är intressant eftersom den ger konkreta exempel på ageranden som – enskilt eller tillsammans – kan innebära att ett avtal ingåtts genom konkludent handlande.